Det här är en automatisk textversion av vårt poddsamtal, framtagen för att du lätt ska kunna söka och navigera mellan olika segment. Texten kan därför innehålla visst talspråk och mindre grammatiska fel.

Kära lyssnare, det finns en bok som väntar på att bli din helt gratis. Den heter Investera på höjden och rymmer runt åttio sidor med information om hur man lyckas med sina fastighetsinvesteringar. Dessutom en massa inspiration och intervjuer med duktiga investerare, som exempelvis Erik Selin. Gå in på tessin.se/kapitalet och registrera ett konto hos Tessin så kommer boken hem till dig helt utan kostnad. Trevlig läsning!

Det här är Fastighetsprofilerna, ett program där vi träffar intressanta personer från den svenska fastighetsbranschen. Programmet är ett samarbete mellan ekonomipodden Kapitalet och Tessin, en investeringsplattform för fastighetsprojekt. Jag heter Gunnar Harrius.

Och vi har ju liksom konstaterat att de konkreta förslagen som de här tjejerna skisserar efter så klart väldigt gedigen ja men omvärldsanalys och behovsinventeringar tillsammans med liksom alla experter inom fältet. Det vi har gesehen är just att de här tjejerna, de tänker lite på sig själva, men de tänker väldigt mycket på alla andra. Men det finns väldigt få av oss andra som tänker på just de här tjejerna. Vad är en stad? Eller kanske ännu viktigare, vad kan en stad vara? Och vem bygger man egentligen städer för?

Det här är kanske inte frågor som man tänker på varje dag om man inte jobbar med det här. Men en som jobbar med det och tänker på det varje dag, det är Elin Andersdotter Fabre. Hon är ansvarig för Tankesmedjan Global Utmanings program om hållbara städer och har profilerat sig som en av de främsta tänkarna i Sverige på feministisk stadsplanering. Hon undersöker ständigt hur man kan göra städer mer inkluderande för alla medborgare, inte bara de som faktiskt bestämmer.

Vi träffas på Norrsken, ett coworking space i Stockholm, byggt som ett gigantiskt växthus. Och vi ska så klart prata om stadsplanering i det här avsnittet. Men vi bör med att prata om begreppet hållbarhet. Ett ord som många företag använder för att beskriva sin verksamhet, men som man enligt Elin Andersdotter Fabre kanske borde begränsar betydelsen av.

Jag tror att för mig, och särskilt i dessa dagar nu efter toppmötet, klimattoppmötet här i New York som nu följs av vidare förhandlingar på den nivån, så kan jag väl tycka att hållbarhet borde betyda mer långsiktighet. Att vi kanske ibland tänker, ja men det är lite såhär ett buzzword och ett litet modeord. Men att man, precis som du säger, det är något man använder som säljknep kanske snarare än att verkligen förstå och verkligen fråga sig vad det egentligen betyder. Det är ju någonting som ska fungera över tid. Och det betyder också att veta var man kommer ifrån och veta vart man ska och sedan försöka hitta liksom vägar som funkar mellan de här två punkterna. Så liksom något slags strategitänk för långsiktighet.

Ja, det skulle jag säga. Och väldigt långsiktig långsiktighet. Så vi pratar inte om femårsplaner liksom. Nej, det var liksom, precis. Det var några ord som jag tänkte såhär, det här måste vi ändå definiera.

Okej, om vi börjar med att definiera liksom, vad är långsiktighet? Om det inte är femårsplaner, vad är det då? Är det hundraårsplaner? Är det tvåhundraårsplaner? Är det, vad är det?

Ja men kanske, kanske hundraårsplaner. Ja, det är svårt att säga liksom. Det beror helt på vad man pratar om liksom. Pratar vi om byggd miljö så brukar man prata om, ja, byggnaders levnadstid på femtio år, vilket jag kan tycka är ganska fjuttigt liksom. Om man går tillbaka några år, hundra år tillbaka så tror jag inte... Ja men vi har ju hus som är flera hundra år gamla, så att femtio år låter snålt tycker jag. Jag vet inte vem det är som har hittat på att vi ska ha den liksom horisonten. Man säger att liksom centrala Paris byggdes på liksom jag tror sjutton år och det är mitten på 1800-talet och det står fortfarande kvar. Men visst så klart underhåll är ju något annat. Men och är fortfarande liksom en utav de mest täta städerna i världen och tätast i Europa tror jag. Så att ja.

Okej, om man kollar på hur man bygger städer i dag, hur man planerar städer. Liksom vad skulle du säga man gör rätt?

Ja, alltså jag tror att det, och det är så mycket så som vi jobbar som tankesmedja. Vi försöker ju lyfta liksom de goda exempel som finns globalt och det finns många ställen i världen där man försöker göra rätt och gör rätt. Det betyder inte alltid att allting görs rätt. Det kan ju vara vissa liksom komponenter. Jag skulle säga liksom att såna organisationer som till exempel FN:s organ för stadsutveckling, där har man ganska tydligt klart för sig hur god stadsutveckling ser ut. Sen betyder inte det att det alltid förverkligas. Kunskapen finns i alla fall på det teoretiska planet och mycket omsätts, men sällan liksom hela paketet på en och samma gång. Jag kan väl tycka att man under flera decennier har gjort ganska mycket fel.

Jag anar det. Jag har svårt att, jag har svårt att... Jag kan komma på enstaka kvarter eller liksom nybyggnationer som i Sverige då till exempel, om det är det du liksom fiskar efter, där det har blivit helt rätt. Men det är ju väldigt få ställen där man känner att här har vi ett helhetsgrepp kring hela den här staden eller hela den här stadsdelen. Så det har jag svårt att hitta.

Okej, om vi tar ner på kvartersnivå då. Finns det något kvarter du känner bara såhär: "Ja men här fick man ändå till det"?

Ja men jag måste säga att jag blir positivt överraskad när jag åker igenom Sundbybergs nya torg eller vad man nu kallar det, kring då spåren, hur man har tänkt liksom med äldre och ny bebyggelse, med butiker och bostäder, kontor blandat. Men det är ju en väldigt liten klick liksom i ett större sammanhang som där kanske inte allt annat är tipptopp. Men det blev jag väldigt positivt överraskad och det känns inte som det är nybyggt.

Nej, det är svårt. Mm. Så dit kan man åka och eller ta flygbussen via. Okej, men vi måste väl nå det oundvikliga. Vad, okej, vad gör man fel då? Om man liksom såhär, det du tycker man gör mest fel när man planerar en stad, vad är det?

Nej men det vi försöker understryka är ju att man har haft fel behov i centrum. Att man under så många år liksom har, utan illvilja liksom planerat för en del av samhället som självklart finns där och vi också ska planera för, men glömt bort den stora faktiskt majoriteten. Och det handlar ju om att liksom äldre eller medelålders vita män, över medelklass, har planerat för sina egna behov. För det är de behoven de känner till liksom. Och så ser ju faktiskt inte befolkningen ut på något sätt. Och den blir mindre och mindre vit, manlig och homogen helt enkelt.

Så att det är dags att liksom se till de andra behoven och också förstå att när vi har planerat utifrån de behoven, de här många då som kanske har varit väldigt fokuserade kring bilen, då får ju det liksom väldigt ohållbara konsekvenser. Det är mycket det vi ser också med våra segregerade liksom förorter. Jag vet, jag läste bara en artikel häromdagen om Amsterdam och cykling och Köpenhamn till exempel, och så jämförde de med Stockholm. Och liksom Stockholm är ju byggt med liksom satellit, alltså förstäder eller förorter, mycket mer än många andra europeiska städer. Och lite så amerikansk dröm kring bilen och att alla skulle liksom kunna förflytta sig mellan arbetet lite längre ut, eller mellan hemmet lite längre ut och arbetet lite mer centralt, och så vidare.

Så det är liksom, om man skulle koka ner vad de här behoven man har byggt efter, så är det liksom en mer, ja men bilbundenheten har stått i centrum?

Absolut. Men jag tror också vi ska inte glömma att liksom vi svenskar tror jag är ett väldigt— det ser man ju när man tittar liksom historiskt. Vi är duktiga, vi är ett ingenjörsfolk. Vi är duktiga på innovationer, vi är duktiga på att komma på smarta lösningar. Sen är vi kanske inte alltid liksom de mest socialt mest bevandrade varelserna. Det ligger liksom inte i vår kultur. Så att vi har nog också fokuserat mycket på det och gör det fortfarande liksom. Och nu med buzzwordsen som Smart City.

Så jag menar inte att digitaliseringen inte liksom är helt avgörande, men tänker på det som Greta Thunberg och även Guterres sa i går liksom. Att det är ju inte några techlösningar som kommer rädda planeten, utan det handlar ju om liksom helt omvälvande, alltså beteendeförändringar. Så att jag tror att vi kanske ibland tittar för mycket på liksom ja tech och ingenjörslösningar och tittar för lite på hur vi borde bete oss annorlunda.

Och det är därför vi har dragit i gång det här Urban Girls Movement initiativet där vi just tittar på om vi nu gör tvärtom. Tittar på de unga tjejerna i kanske då en förort eller ett slumområde. Hennes behov blir annorlunda då. Hur ser hennes beteenden ut? Och vad skulle det kunna få för konsekvenser liksom inom stadsutvecklingen? Och vad skulle det i sin tur, om staden såg annorlunda ut, kunna få för konsekvenser på alltså hållbarhet globalt till och med.

Ja berätta om det här initiativet. Hur kom det till?

Ja nej men vi kan väl säga att det började för tre, fyra år sedan när vi hade inom Hållbara städerprogrammen tittat liksom på nordisk stadsutveckling som ses som den mest framgångsrika i världen ofta. Det kan man ju ifrågasätta. Men där vi liksom hade konstaterat att vi gör mycket rätt, men precis som jag just sa, att det är mycket kring det här med den sociala hållbarheten och hur människor liksom möts i staden som vi kanske inte riktigt har fått till. Så det var liksom slutsatser från det arbetet att vi måste bli bättre på social hållbarhet.

Samtidigt som min kollega då som har ansvar för vårt hälsa- och välfärdsprogram hade ju konstaterat att är det något vi måste göra globalt för att ja komma till rätta med liksom fattigdomsfrågor och global folkhälsa så är det att satsa på kvinnor, unga kvinnor i liksom särskilt utsatta områden och ofta konflikthärdar. Så de här två slutsatserna liksom lekte vi med och konstaterade liksom att socioekonomiskt utsatta tjejer i urbana områden eller andra liksom konfliktfyllda ja kontexter— så det kan ju då vara till exempel ett slumområde eller en tuff förort liksom— borde vara liksom nyckeln till hållbarhetsbegreppet någonstans.

Så vad skulle hända om vi satte hennes fokus i centrum helt enkelt? Skulle vi genom att sätta fokus på några av de här globala målen, då som jämställdhet och jämlikhet, städer och samverkan kunna liksom nå flera av de andra sjutton målen, liksom på vägen så att säga. Skulle vi det?

Ja, men nu har vi ju arbetat med det här i två år genom. Och vi har ju konstaterat att de konkreta förslagen som de här tjejerna skisserar efter så klart väldigt gedigen ja men omvärldsanalys och behovsinventeringar tillsammans med liksom alla experter inom fältet, de förslagen som de liksom ja väljer att prioritera skulle göra det om de förverkligas. Jag menar, det vi har sett är just att de här tjejerna, de tänker lite på sig själva, men de tänker väldigt mycket på alla andra. Men det finns väldigt få av oss andra som tänker på just de här tjejerna. Och i och med att de i sig själva har en ganska hållbar livsstil— jag menar, de har begränsade ekonomiska resurser, så deras avtryck är inte så stort. De är unga så att de är beroende av kollektivtrafik eller cykel eller att ta sig till fots liksom vart de nu vill liksom gå. Ja, så i deras livsstil är det liksom inbyggt ett ganska hållbarhetsbeteende redan från början.

Vad är det för typ av förslag som kommer fram?

Jo men det är väldigt mycket förslag som handlar om dels tillgänglighet. Ett utav mina favoritförslag är något som de kallade för Pink Street. Vi har jobbat i Fittja i Botkyrka kommun särskilt. Och då han man konstaterat att det finns mycket kring Fittja torg och centrum. Alltså mycket service och andra aktiviteter och att, ja men egentligen finns det ganska mycket, men det är ingenting man hittar. Så då har man lekt med tanken att man skulle måla som en röda mattan i Cannes runt hela centrum och visa på hur man då ska kunna ta sig. Där kanske det står apoteket hit och tunnelbanan dit eller Lidl. Så att man liksom får en överblick över platsen och då ökar liksom både ja men effektiviteten så klart också, men också trygghetskänslan så att man liksom inte helt plötsligt bara är på en plats där man inte vet vart man ska. Men också för att liksom liva upp platsen, för det är oftast ganska gråa och cement- och betongtyngda områden vi pratar om.

Och det är väl det andra som de här tjejerna har konstaterat att bilden som finns i media och hos allmänheten är ju ofta lite skev. Det finns liksom ett väldigt, ja men pågående och så här blomstrande kulturliv, men de vill ju liksom kunna förmedla den bilden. Så att det är också det, hur kan liksom identiteten återspeglas bättre. Så det de har gjort till exempel mest spektakulär och det är faktiskt inspirerat av just den här byggnaden. För då när vi hade det liksom innovationslabbstillfället så byggde de då sina förslag i Minecraft. Vi satt här på Norrsken med då tegel och glas och mycket gröna växter. Så ett utav huvudförslagen är ett liksom växthus i tre våningar där det ska finnas dels odling så att folk på platsen eller som bor i området ska kunna odla. Här ska det finnas ändå ett café för att det saknas mötesplatser där tjejer kan hänga liksom. Och så vill de göra radio. De vill— så att just för att visa på den ja men den musik som finns, men också ja det är ju väldigt samhällsintresserade ungdomar som har enormt mycket att berätta om. Så att det är liksom ett exempel.

Mm men jag menar om man ska sammanfatta de här förslagen så handlar det om liksom platser att vistas på, platser att mötas på. De säger att de vill hänga och när man frågar: "Vad gör ni när ni hänger?" Då säger de: "Ja ingenting." Men sen när man börjar nysta och verkligen intressera sig så förstår man ju att det är ju allt det där som görat många tjejer kanske klarar sig bättre än många killar i slutändan. För att de nätverkar, de delar med sig av tips, de är varandras liksom coacher, de pluggar, de håller på med liksom kreativa pyssel eller ja utvecklar nya färdigheter och så vidare.

Så att det är jättemycket som händer i de här hängmiljöerna, men man behöver ändå någonstans att träffas och man vill träffas på en plats som inte är avskild, utan en plats som snarare är en del av samhället där man ser ja andra. En plats där andra människor med helt andra behov faktiskt rör sig också. Jag vet någon sa att jag känner mig trygg om min morfar kan sitta och spela schack här borta och min lillebror kan leka där. Så det är där de vill vara. Det är det som skapar trygghet och förutsättningar för att de liksom ska använda de här platserna. Snarare än då säkerhetskameror och Securitasvakter och stängsel liksom. Det har vi också pratat om, men de har konstaterat att det är inte det som är lösningen.

Nej, men för jag tänkte typ det, för du pratar liksom om att man, eller många, att vi svenskar, citationstecken då, har liksom såhär varit såhär lite finurliga och kommit på smarta lösningar, men kanske liksom men satt det sociala åt sidan. Och hur ser du liksom att det sociala ska lösas genom stadsplanering?

Ja, men det är just att tillhandahålla de här platserna. Det man säger när man pratar om ja men fattigare områden är att alltså public space is the poor man's living room. Så att det offentliga rummet är den fattigastes ja, plats att vara på. Man kanske har en säng och ett pentry och ett litet badrum, men that's it. Du kan inte ta hem några vänner eller träffas. Och det gäller ju då både för barn och vuxna så klart. Så att kunna träffas utomhus och då i vår del av världen på platser där det är, liksom, där väder och vind liksom tillåter det och det inte är för kallt. Men det behöver inte alltid vara inomhus heller. På andra platser i världen kanske det handlar om att liksom hitta skugga och så vidare. Det blir helt avgörande, särskilt för dem som har mindre bemedlade resurser.

Har du något såhär liksom, finns det något skräckexempel i en stad?

Ja, men det finns ju många sådana tyvärr.

Har du en favorit?

Ja, men alltså allas favorit är väl Brasilia, liksom. När kom man på idén att man skulle bygga en stad som en örn eller vad det nu är? Med liksom regeringsbyggnaderna i huvudet och folk skulle bo ute i vingspetsarna. Det är ju liksom helt... Vem ser någonsin en stad från ovan? Eller det kan jag väl mer såhär generellt tycka. Varför tittar vi på städer från ovan? Det finns holländskt initiativ som pratar om city at the eye level. Att vi liksom ska, att vi ska läsa staden i ögonhöjd, liksom, i mycket större utsträckning.

Men varför är vi så besatta av liksom uppifrånplaner? Det finns ju, det finns ju många andra sådana här exempel på, ja men det var ju Albert Speer tror jag, Hitlers chefsarkitekt eller vad du ska kalla honom, som byggde en fyra kilometer lång byggnad på, jag tror det på en ö, Rügen. Och så extrema har vi inte varit i Sverige. Men det finns ju en byggnad, fanns en byggnad i Gårdsten, om jag inte har fel, som var en kilometer. Ja men byggd av liksom kända svenska arkitekter och byggbolag, liksom. En kilometer. Den har man nog skivat upp nu tror jag i tre. Så att man liksom sågat isär byggnaden. Så nu är de bara trehundra meter långa.

Om vi kanske tar det till Sverige då. Har du något skräckexempel som är såär, det här torget eller det här, den här stadsdelen? Vad den, gud vad den inte flyger.

Nej men det finns alldeles för många sådana och jag kan väl mer istället för att peka ut massa platser då som jag inte är särskilt förtjust i, så kan jag väl snarare liksom konstatera att jag är lite bekymrad över den här fortfarande lite höjdhysterin på byggnader och den här täthetsdiskussionen som vi har i Sverige om att täthet skulle vara så himla negativt. För det är också vad man lägger i ordets bemärkelse. Täthet på rätt sätt, alltså hållbar täthet om man nu ska kalla det det.

Om man då jämför med hur liksom då, om man nu tar Paris till exempel som Europas tätaste stad, hur många skyskrapor ser du i Paris innerstad? Inte en enda liksom. Jag menar de är sju våningar höga. Gatorna är halvbreda. Det finns ganska breda trottoarer, mycket torg och parker. Och det är så man skapar täthet medans vi verkar fortfarande tro att täthet skapas genom att bygga på höjden. Och nu pratar vi inte så klart Manhattan fyrtio vånings skyskrapor, men att det ändå handlar om höjden och att det här med stora grönområden skulle vara något som är hållbart. Medans det är ju många som hävdar motsatsen att många små grönområden är minst lika viktiga. I alla fall för den liksom sociala sammanhållningen.

Sen är det så klart viktigt att liksom ha de här lungorna och det behöver inte nödvändigtvis vara i innerstadsområdena, för då skapar du bara avstånd, mer transporter, avstånd mellan människor, avstånd mellan alltså affärstillfällen. Så att jag tror att vi skulle våga bygga tätare. Och det här kommer jag få jättemycket skit för att jag säger.

Även om hon alltså är rädd för kritik för sina uttalanden om förtätning, snälla lugna er, hör inte av er, så upplever Elin Andersdotter Fabre att hon möts av optimism när hon pratar med makthavare om de här frågorna. Däremot så finns en realitet som ligger som en blöt filt över hela debatten kring städernas roll och funktion. Bostadsfrågan. Hon säger att alla förslag till lösningar blir att svära i kyrkan och att många lösningar har ett överdrivet utopiskt tänkande.

Jag tror dels när vi pratar om att tänka utopiskt så blir det oftast så att vi liksom tänker superutopiskt istället för att kanske se till liksom den kunskapen som finns och har funnits och finns på andra håll liksom. Och försöka bygga ihop den här kunskapsbasen som redan finns. Så att då tänker man hela tiden man måste göra nytt. Så vi måste inte alltid göra nytt. Det finns väldigt många frågor som kan, som vi kanske hanterade väl för hundra eller hundrafemtio år sen som vi bara skulle kunna rippa off liksom i dag. Är jag helt övertygad om.

Men så tror jag också det här med att vi har lite svårt för att hålla många komplexa frågor i huvudet samtidigt. Jag menar, fokuserar vi på bostadsfrågan som vi gör nu så blir det lätt att man tappar stadsutvecklingen och att de måste gå hand i hand liksom. Att, för att vi inte ska bygga nya miljonprogramsområden igen. För det är väl alla, det är ju det enda som alla är överens om att vi ska inte bygga nya miljonprogramsområden. Men jag menar, vi skapar inte förutsättningarna för att göra något bättre heller. Så jag tror att man kan inte särkoppla bostadsfrågan från stadsutvecklingen.

Och precis som jag sa, det finns väldigt mycket, ja men positiva strömningar i liksom stadsutvecklingsskrået. Men just nu ligger liksom ändå fokuset på att hitta, ja, bostäder som är överkomliga för en stor del av befolkningen. Och det är väl inte förrän vi börjar se att stora, ja men techjättar som vill etablera sig i Stockholm väljer att flytta någon annanstans. Det är väl inte förrän då vi kommer ta den här frågan på allvar. Det händer ju redan. Det händer ju redan, men när det verkligen blir allmän kunskap. Det blir lätt att det här blir så Stockholmscentrerat. Men nu befinner vi oss i Stockholm just nu, så jag kan ta det som exempel.

Okej, du har nycklarna till staden och får bygga om den på tre övergripande sätt. Var börjar du?

Ja men första grejen tycker jag att det är ganska anmärkningsvärt att man har en motortrafikled rakt igenom Gamla stan. Det är väl det första. Ur ett europeiskt— räcker ju inte med att säga ur ett globalt perspektiv, ur ett europeiskt perspektiv. När alla, när många andra städer liksom stänger ner sina. Det är inte bara i Europa, utan på— det finns ju jättegoda exempel i Asien också, där man har gjort det. Så har jag fortfarande inte hört någon överhuvudtaget nämna det.

Nej men sen jag vill tycker också just att vi har de här jättelånga hålltider. Alltså mycket av det som görs i Stockholm är ju omodernt redan innan man har satt spaden i jorden. Och det gäller ju Slussen, men det gäller ju också, alltså vad kallar man det nu? Väster-, Västerleden? Eller vad heter det? Det heter inte Västerleden längre. Nej men som man bygger förbi far—

Exakt. Västerleden hette det på typ nittiotalet. Sen vart det Västra länken.

Ja, Västra länken. Precis. Där det har funnits förslag på att vi, man borde bygga ner spår liksom. Och det kan jag väl känna att varför liksom? Hur? Varför inte göra rätt från början? Varför inte våga vara lite visionär? Varför inte? Det kommer ju, varför inte göra de här långsiktiga kalkylerna? Det är som när vi pratar om höghastighetståg. Liksom, nej, då ska vi inte göra som japanerna, utan då ska vi bygga något såhär halv medelhastighetståg. Men jag menar, investeringarna görs ju här och nu och som sagt, när det är färdigt så kommer det ju vara omodernt. Så måste vi börja om liksom.

Men någonting, någonting sociala ytor förtätning i sig i tredje, eller?

Ja, men absolut. Vi kommer precis nu ut med en antologi om bostadsfrågan och där är en utav liksom huvudpoängerna att låt liksom dagens stadsutveckling läka gårdagens sår på något sätt. Och det handlar ju liksom mycket om att komplettera. Vi måste inte, vi ska inte... Vill vi hålla nere kostnaderna så att människor som inte har jättemånga, mycket resurser kan ha råd att bo i våra städer och kring våra städer, då måste vi ju liksom, då måste vi kunna komplettera befintliga stadsdelar på ett bättre sätt. Så att man också kan göra de här liksom flyttkedjorna i miljonprogramsområdena när man väl, så att man inte flyttar därifrån. Hur kan vi komplettera och bygga ihop då våra satellitförorter med innerstaden? Det är ju där vi vill att Stockholm ska växa där emellan. Sen kan det ju vara hur grönt som helst utanför.

Det finns intressanta exempel faktiskt just i kring Oslo, där man i princip bygger ihop några tätorter tio mil mot flygplatsen. Och liksom försöker verkligen såhär, ja men planera urbaniseringen så till vida att man har gjort, har ett avtal med markägarna runt omkring att man får köpa upp marken mellan de här tre tätorterna för att bygga en riktig stad. Men däremot så får de liksom freda området utanför. Ja, så att det går ju. Jag tycker alla de här sakerna är jättebra.

Varför, varför, vad står i vägen?

Politiska partier är så pass, ja men inte modigare än vad de... Att de är så pass rädda för att förlora väljare. Samtidigt som vi vet att vi måste ta oss i kragen och göra något åt det här. Jag, nej men jag tycker det är anmärkningsvärt att liksom ja Centralbron fortfarande ligger där den ligger liksom. Och jag tror att det är mycket, ja men Stockholms tillväxt och framtid ligger ju i att vi måste fortsätta attrahera ja men företag och personer som vill verka och bo här liksom. Så att det växer ju som bara den, men är det inte så att det fortfarande växer på fel sätt?

Du har lyssnat på Fastighetsprofilerna, ett samarbete mellan ekonomipodden Kapitalet och Tessin. Tessin är en digital plattform där du kan investera i nya fastighetsprojekt och få en fin avkastning på ditt kapital. Kolla in nya projekt varje week på Tessin.se.