Det här är en automatisk textversion av vårt poddsamtal, framtagen för att du lätt ska kunna söka och navigera mellan olika segment. Texten kan därför innehålla visst talspråk och mindre grammatiska fel.

Det här är Fastighetsprofilerna, programmet där vi träffar de intressantaste personerna från den svenska fastighetsbranschen. Programmet är ett samarbete mellan ekonomipodden Kapitalet och Tessin, plattformen som möjliggör finansiering av fastighetsprojekt. Jag heter Gunnar Harrius.

Och när vi spelade in tv så hade jag gjort upp att när min telefon ringer så måste någon svara den. För det kan vara felanmälan ifrån fastigheterna. För det gick direkt till mig. Så det var på riktigt så att när telefonen ringde och det var felanmälan så skrek de bryt mitt under inspelningen. Så regissören var ju helt vansinnig att det här går ju inte. Så om produktionen skulle ta tre månader att göra, så tog den sex månader tack vare alla dessa felanmälningar som kom in under tiden.

Jag tror att det är hyfsat säkert att säga att ingen person i fastighetssverige har haft en så svängig och brokig karriär som Sharam Rahi. Idag är han vice vd på Balder och tillförordnad vd på Balderägda SATO. Men vägen till en raketkarriär inom fastighetsbranschen har varit lång och innehållit allt från poliseskort i Kramfors till ett eget tv-program. Men vi tar det från början.

Du kom till Sverige 1980?

87 kom jag till Sverige, tillsammans med min lillebror och min mamma.

Från vart då?

Från Iran. Och det var en resa.

Ja, vad var det för Iran ni lämnade bakom er?

Ja då var det ju krig mellan Iran och Irak då. Och jag var på gränsen till att behöva eller inte kunna resa ut längre för att militärtjänsten är ju tvång och är det krig så är det bara att hoppa in. Och jag var nära på att fylla femton. Och då tror jag faktiskt att det var förbud att resa ut för meg. Så det var egentligen det som var... Tanken var att vi skulle, det var nog faktiskt bestämt att vi skulle stanna i Danmark tror jag. Så var nog det, men det blev inte så.

Varför inte det?

Jag vet inte. Jag har egentligen aldrig frågat min mamma varför vi inte stannade där. Men jag vet att vi var i Danmark också några månader innan vi kom till Sverige faktiskt. Men jag vet faktiskt inte varför vi inte stannade där. Det kanske var svårare att få ett uppehållstillstånd. Jag vet inte. Ja.

Vart i Sverige hamnade du?

Då hamnade vi i Malmö. Och det var otroligt konstigt för att vi anmälde oss då till polisen att vi är flyktingar och då var det intervju direkt. Men det tog ju tio timmar innan man var klar. Och sen hamnade vi på någon sorts flyktingförläggning som var ett gammalt sjukhus som, ja, jag vet inte om man hade ens byggt om den eller så, utan man hade bara ställt in sängar i stort sett. Och där var vi i typ tre, fyra veckor.

Vad var ditt första intryck av Sverige?

Skit.

Jag förstår det.

Ja, det var faktiskt det.

Ja, vad var det som tog emot förutom att ni var på ett jävla sjukhus? Eller kanske var det ingen stor risk.

Stämningen inne på den förläggningen var fruktansvärd. Det var liksom mycket kriminalitet, mycket bråk, gap och skrik. Och vi hade ett litet rum där vi bodde vi tre då och gemensamma duschar och kök. Jag tror det var nog ett gammalt sjukhus som de hade bara gjort om lite.

Ja, okej, så ni är i Malmö tre veckor på ett sjukhus. Vad händer sen?

Vad hände sen? Ja, sen skulle vi därifrån åka upp till nästa flyktingförläggning som var en bussresa på, ja jag minns inte, men det var långt i alla fall. Vi åt både frukost, lunch och middag på vägen och kom fram mitt i natten till ett ställe ovanför Kramfors.

Oj jäklar.

Det var högt upp och mitt ute i skogen, mitt i natten. Och det var ju liksom...

Vad är det för årstid här?

Ja, det var mitt i vintern. Och jag kommer ihåg att alla var helt livrädda. Det var liksom en helt full buss av människor som var livrädda för att gå av där för att det var ingen, det var inte en stad vi kom till, utan det var mitt ute i skogen. Det var någon sorts sommarstugeby om man säger så med typ tjugo, trettio, fyrtio stugor. Och det var helt kolsvart ute. Och alla på bussen bestämde sig för att inte gå av bussen för att vi var livrädda för att bli uppätna av björnar och vargar och annat. Så det slutade med polistvång. Polisen fick komma och ta ut oss från bussen.

Men sen när vi väl var på plats, då tyckte jag faktiskt att det var väldigt trevligt ställe att vara på. Men det fanns ju, jag åkte taxi till skolan på morgonen. Det kom en taxi klockan sex på morgonen och hämta mig, körde mig till skolan och så. Så att det var ju bökigt och det var ju också någon sorts flyktingförläggning fast i små stugor då helt enkelt.

Och vad var, om man pratar bredare penseldraget, vad är det för Sverige du kommer till?

Ja, alltså om man tänker på när man är i min ålder och kommer hit så lämnar man ju, först och främst så får man ju absolut inte prata med någon att man ska lämna landet. Det gör man inte. Utan från en dag till en annan så åker du bara i väg. Och du vet inte när du kommer fram och vart du kommer fram. Och så för mig då, som en lätt tonårig kille på fjorton år att komma till ett nytt land är ju det viktigaste eller det tråkigaste som finns är ju att bli av med sina vänner, sin cykel, sin gata, ja allt man har egentligen. Och plötsligt komma till ett land där man inte känner en enda människa, kan inte språket, har inte en kompis och dessutom från en annan kultur. Så jag tyckte inte alls att det här var kul att komma till. Jag tyckte inte alls om Sverige första kanske tre, fyra åren innan det vände för mig.

Vad fick det att vända?

Ja egentligen var det att jag bestämde mij för att såhär kan inte mitt liv se ut. Jag gick där och dels så hamnade vi till slut efter att jag hade fått uppehållstillstånd då med familjen, så hamnade vi i en liten stad som hette Storfors i Värmland. Efter vi hade flyttat omkring i flyktingförläggningar i nästan ett år eller över ett år. Och det här, när jag säger Storfors, det är ingen som vet var det ligger för att det ligger mellan Filipstad och Kristinehamn ungefär. Och närmaste, alltså om jag säger Karlstad så kanske du vet ungefär var vi är någonstans. Det är en timme utanför Karlstad och där bor kanske två, tre tusen människor. Och de hade ju aldrig sett en invandrare innan. Jag var ju den enda tonåringen som såg annorlunda ut.

Och det är klart att det var en tuff tid första året där. Men sen så bestämde jag mig för att antingen så ligger jag här och tycker synd om mig själv. Nu är jag femton eller så gör jag någonting av mitt liv. Och jag minns detta mycket väl för att vi bodde i en, på ett ställe i en byggnad där det fanns källare. Så jag gick ner i källaren, satte mig där, helt själv och sa att nu får du bestämma dig. Antingen åt det hållet eller åt det andra hållet.

Så jag bestämde mig för att göra min mamma stolt. Det var egentligen det som var hela grejen. Min mamma har flytt landet för min skull. Och du vet, man hade så mycket skuldkänslor för sina föräldrar för att de ville ju rädda mig och min bror. Och här sitter jag och tycker synd om mig själv liksom. Så det går ju inte. Så nu får du göra någonting ungefär. Så jag började faktiskt nästan direkt och sökte jobb och började liksom aktivera mig och det gick ganska bra för mig ganska direkt.

Om man tittar på förutsättningarna så är det något av en underdrift att säga att det gick ganska bra. Sharam fick ett jobb på en möbelaffär och på ett café med att städa och började skaffa sig själv ännu fler sidoinkomster igenom att klippa gräsmattor. Han flyttade ensam till Stockholm för att vidareutbilda sig i svenska och jobbade på en pizzeria för att finansiera studierna, knappt sexton år fyllda. När utbildningen väl var klar så hade familjen flyttat till Göteborg och Sharam flyttade efter.

Jag tyckte det var fruktansvärd att komma till Göteborg därför att tåget stannade mitt i stan och det var mörkt och det var vinter. Och jag skulle, det fanns ju inte mobiltelefoner på den tiden. Så jag skulle gå till kiosken och ringa mamma och de och säga att nu är jag här så ni får komma och hämta mig då. Så jag började nästan gråta när jag gick av tåget. Jag tänkte: "Åh herre vad är det här för stad?" Det var mörkt och det var tomt och det var inga människor nästan. Så det var ingen trevlig bild av första intrycket Göteborg gav mig.

Men om vi tar det här första året då som så klart superproblematiskt, vad gör det med en person? Det är ju ganska mycket.

Ja, man kan säga också såhär att jag var ju där jag kom ifrån då hade jag väldigt många vänner och jag var väldigt social och ganska rolig. Så att komma till ett land där man från att ha ganska brett socialt liv, mycket vänner till ett land där man inte ens kunde ha en kompis. Det är ganska tufft. Så det stärker en om man orkar hålla ut vill jag säga.

OCH när du kom till Göteborg, vad gör du då?

Jag kom till Göteborg, började gymnasiet, gick teknisk ett halvår, knappt ett år.

Vanligt inom citationstecken.

Ja, precis. Men sen så... Jag är ju ganska rastlös av mig. Så jag kände att jag kan inte bara gå i skolan. Skolan för mig som har bott i Sverige i två år, språket, lästeknik och annat, det passade mig inte. Jag kände att jag slösade min tid så jag började igen då jobba ganska hårt, olika jobb hit och dit. Och när jag var sjutton, då hoppade jag av skolan och köpte en servicebutik i Göteborg.

Det låter som att det är en extremt påskyndad och lite påtvingad mognadsprocess du gått igenom.

Det är helt säkert. Ja, och den kommer jag, den har jag ju inte tänkt på innan. Men i dag, jag är ju fyrtiosex år och har tänkt på det lite för att folk har ju tagit mig för att jag är mycket äldre, ganska, alltså från när jag var tjugo. Och det är nog hyfsat påtvingat, det är det.

Den här liksom mognaden och rastlösheten, tror du att den kom, tror du att det är arv eller miljö så att säga? Tror du att du hade haft det där ändå? Eller tror du att det är mest påtvingat?

Alltså företagsamheten då som jag tycker är egentligen det roligaste av allt i livet, den hade jag redan i Iran för att jag gjorde faktiskt affärer i Iran som ingen kunde förstå hur jag lyckas med. Jag köpte däck från någon grossist och skickade till olika småstäder och köpte vykort på sådana här tidningar som var hundrapack och sålde dem en och en till grannar och vänner och så. Så den tror jag är mer arv än miljö, det tror jag.

Men du kanske inte hade haft en servicebutik när du var sjutton?

Det tror jag inte. Det tror jag faktiskt inte.

Men det hade du nu då i den här faktiska verkligheten. Vad hände?

Och det var ju också väldigt roligt för att när jag skulle köpa den här servicebutiken så kostade den trehundratjugotusen plus varulager och varulagret var hundratusen och jag hade ju egentligen nästan inga pengar. Inte sådana pengar. Det var ju ganska mycket pengar för en sjuttonåring så-

Ganska mycket pengar för vem som helst så att säga.

Ja, men jag pusslade ändå ihop det på något vänster och med säljreverser och avbetalningar och banker och alla möjliga varianter.

Förlåt, men hur i hela fridens namn fick du ihop det här?

Ja, hur fick jag ihop det? Jag pantade mammas klockor och guld och det hon hade. Så fick jag en del därifrån. Sen hade vi ju en lägenhet som jag fick låna på. Och sen så det som blev det fina med det var ju att när jag hade fått ihop ungefär hälften, det tog ganska lång tid för jag kämpade. Jag ville inte ge upp och mäklaren sa hela tiden att: "Ja, men nu får du ge dig liksom. Det går inte, du får inte ihop detta." Sen hade jag femtio, sextio tusen sparade själv. Så jag kom ändå upp i nästan tvåhundra tusen, någonting sånt där. Och då fick jag ändå säljaren att gå med på säljdiverse avbetalningar och annat. För han trodde på meg.

Och jag fick låna hundra tusen av Handelsbanken med hyfsat hög ränta. Men jag var så lycklig så att jag hade fått låna pengar. Så jag frågade inte ens vad räntan är. Jag var bara glad att jag fick låna pengar. Men det där gick måste jag säga. Det där funkade väldigt bra. Jag jobbade dygnet runt och det är ju som med sådana verksamheter, du har inte råd att anställa någon-

Nej.

Utan det gäller att jobba själv. Och jag lyckades ändå få fart på den på ett helt otroligt konstigt sätt. För att på den tiden så fanns det kedjor som hade lockpriser på olika saker. Och jag ville leka en sådan kedja. Så jag kunde sälja wienerbröd för en krona och gå back på dem. Men och på fredagar kunde jag liksom sälja läsk billigt för att locka in folk. Och det blev himla bra snurr på affärerna där. Och det gick så pass bra så att jag köpte, jag öppnade faktiskt en servicebutik till bara ett och ett halvt, två år senare efter det.

Var låg den första?

Hisingen i Göteborg.

Var det självklart? Det låter ju ändå som du fick något form av stöd hemifrån när du fick låna på lägenheten och fick pantsätta guld och så vidare. Var det självklart för din familj att det är ändå en jävla gambling?

Ja, nej, de var egentligen inte, de gillade egentligen inte. För mina föräldrar de... Jag hade ju en dröm och det var ju och bli skådespelare och komiker. Det fanns ju i min värld fanns ju inga planer på att fly från Iran. Och jag hade gjort lite roller och spelade teater och det i Iran då. Och så kom vi hit och mina föräldrar var ju lite emot det här med skådespeleri och det de tyckte det var nej, min pappa sa alltid det att det där är inte för oss, sa han. Han kunde inte förklara mer, men det var inte för oss.

Vad tror du han menar med för oss?

Nej, men han menar på att de flesta som håller på med sånt hamnar i trubbel och alkohol och narkotika och du vet sånt. Så att han hade dåliga erfarenheter av kändisar av någon anledning. I hans värld var alla de alkoholister ungefär så. Så att jag fick inte, när jag sökte in så fick jag ju inte söka scenskola utan det var, det fanns inte på kartan. Utan jag skulle bli läkare. Det var därför vi hade kommit hit. Och jag är rädd för blod. Jag svimmar när jag ser en droppe blod.

Så det var ju, det fanns ju inte heller utrymme ekonomiskt för mig att kunna hoppa på någon sorts teater. Utan här gällde det ju att överleva och bygga ett liv. Och jag hade kort om tid. Och tiden räckte ju helt enkelt inte för att göra båda sakerna samtidigt. Så jag var tvungen att liksom bygga någon sorts ekonomisk trygghet först och sen hoppa på drömmarna, vilket jag också gjorde.

Precis, för du blir ju till slut de här sakerna som du pratade om. Hur börjar den banan?

Alltså grejen var det att jag blev intresserad... När jag skulle sälja mina servicebutiker så kom jag i kontakt med en mäklare som skulle sälja en av mina butiker.

Vilka? Vart är vi i tiden nu?

Nu är jag kanske nitton då. Nej, det är jag inte. Jag är yngre, jag är kanske arton och ett halvt, någonting sånt där.

Du har kört det här bara i något år?

Ja, två, tre år har jag kört. Så säg sjutton till tjugo hade jag servicebutiker ungefär.

Gick det bra generellt?

Ja, men ja, det gick ganska bra när jag körde det själv. Men när jag köpte en till så förstod jag att det går inte att driva den här verksamheten med anställda och det finns inte tillräckligt mycket pengar i det. Man kan inte förvänta sig att folk ska jobba tjugofyra timmar om dygnet om man är anställd heller kanske.

Nej, dels det och dels du kan ha en sån om du jobbar tjugofyra, sju själv och inte har något annat att göra. Och det passade ju mig då. Men att ha två, då trodde jag att man kan ha folk och så kan man köpa varor själva. Nej, det funkade inte. Så jag skulle sälja en och gå tillbaks egentligen till att ha bara en kvar. Men då skulle han ha tio procents provision, den här mäklaren. Och då sa jag: Men det går ju inte. Det vill jag inte betala. Så jag sålde den själv, annonserade.

Det ledde till att jag sen automatiskt fick frågor från kollegor i branschen, de andra som hade servicebutiker: Kan du hjälpa mig också att sälja? Och då gjorde jag det, för det behövs ingen utbildning för det. Så jag jobbade som företagsmäklare i några år också. Och då kom jag i kontakt med väldigt många fastighetsägare för överlåtelse av lokalen. Då kom man till de här kontoren av fastighetsägarkontoren då. Och de hade det alltid så flott och det var så snyggt och det var liksom fina bilar utanför. Och så tänkte jag undra vad det är. Fastigheter kanske kan vara något.

Så jag ville köpa fastigheter ganska tidigt, men det gick inte helt enkelt. Och det var väl tur det för det här var innan kraschen. Men då köpte jag i alla fall ett café för att ha något att göra. Jag var ganska trött på företagsmäkleriet och så försökte jag med fastigheter, gick inte. Så jag köpte ett café för att bara ha något att göra och mamma hade inget att göra och min bror var ganska ung och hade inget att göra. Så tänkte jag, ja men den här kan vi driva ihop ett tag och se bara i väntan på något bättre.

Och när vi hade drivit det ett år, då hörde jag det skulle vara standup på en klubb där min bror hade fått gratisbiljetter. Så vi gick dit tillsammans och tittade på standup. Och så sa min bror: "Ska du inte gå och fråga om du kan gå upp och testa lite? Du har ju alltid velat det." Så gjorde jag det och då sa han till mig: Du får fem minuter. Du får fem minuter att gå upp på scenen och när jag vinkar, då har du dödat publiken, då får du gå ner. Kom tillbaks nästa vecka. Så kom jag tillbaks veckan efter och hade gjort material för fem minuter och går upp och vält istället verkligen. Och då sa han: Kör mer. Jag hade ju inget mer. Det ledde faktiskt till att jag fick komma dit varje vecka och köra fem, tio minuter.

Det ledde helt ärligt till mer också. Sharam Rahi blev upptäckt av mer etablerade komiker och till slut också av Sveriges Television som gav honom den egna talkshowen Moustafas show där Sharam Rahi spelade karaktären Moustafa. Efter seriens slut fick han flera erbjudanden men valde att tacka nej. Parallellt med jobbet som komiker hade nämligen en annan karriär tagit fart.

Hur kom du in på fastigheter till slut då?

Ja, det här caféet som jag köpte, där träffade jag Erik Selin då. Och vi blev ganska snabbt väldigt goda vänner. Så vi pratade från 95 till 99 om att köpa fastigheter, jobba ihop på något sätt. För han var ju redan i branschen och jag ville komma in i branschen. Så vi pratade och planerade i fyra år. Och han sa det till mig att varje gång jag sa men ska vi inte köpa något? Jo, jo men har du fem miljoner så kan vi köpa en fastighet ihop. Men det hade jag inte. Så det blev inget. Men en dag så kom han och sa att du, jag har något vi kan göra ihop och det blev starten.

Och vad var det för någonting?

Det var, vi skulle... Han hade kommit över ett bestånd av sjuhundratjugoägg lägenheter som vi skulle förvalta.

Vart låg de här?

I Gårdsten. Samma fastigheter som jag en gång flyttade till. En bostadsrättsförening som hade gått i konkurs. Och det var där vi också bodde på Saffransgatan som jag senare förvaltade.

Vad visste du om fastighetsförvaltning när du började med det här?

Ingenting faktiskt. Jag hade ingen aning. Jag frågade Erik, vad är det man gör då? Nej, men du ska skicka ut, dela ut lite hyreshavior och klippa gräsmattan och tömma sopor och sånt. Ja, ja men det är väl jätteroligt, det kan jag göra. Det var ju inte riktigt så.

Nej, vad gjorde du de facto då?

Nej men de facto var det ju att det var ju så stort område detta. Det är svårklippt, alltså det är svårskickade avier till sjuhundra pers liksom. Ja, men Erik hade ju några fastigheter i Skåne. Då hade han en gubbe som skötte allting. Så det var hans jämförelse med att ja men då sa han ja men Kjell du vet, han skickar ut avier och klipper gräsmatorna och städar trappor och sånt. Men sen kunde vi båda två ganska så snabbt förstå att det här går ju inte att sköta på det viset.

Så jag byggde en organisation där och sakta men säkert så hade vi ordning på grejerna. Och eftersom det var en bostadsrättsförening som hade gått i konkurs och kontoret där hade varit stängt i många månader, så var det väldigt välkommet att jag öppnade upp kontoret och anställde folk och... Ja, så vi började sköta helt enkelt fastigheterna. Och det är egentligen sedan nittionio som Erik och jag har jobbat ihop.

Det här är en superdetaljfråga. Vad händer med en bostadsförening när den konkar?

Vad det händer med den är ju egentligen att om du inte kan betala... Alltså avgifterna går ju till föreningslånens räntor och amorteringar och andra kostnader i fastigheterna. I det här fallet så hade ju många av de här lägenheterna efter kraschen blivit tomma, så folk hade helt enkelt övergett sina lägenheter och lämnat tillbaks dem till föreningen. Så föreningen hade ju också försökt att hyra ut dem. Men det fanns ingen organisation för det. Så att om de inte får in hyror, alltså om du inte får in hyror och avgifter från hela området så går ju inte ekonomin ihop för föreningslånen och andra kostnader helt enkelt. Så kan du inte betala så går ju föreningen i konkurs helt enkelt.

Ni köpte konkursboet?

Ja, precis. Exakt.

Och då kan man starta om så att säga?

Ja, inte som förening, men då blir det ju som en fastighet då helt enkelt.

Okej. All right. Det är egentligen inte så komplicerat.

Nej, jag fattar. Det är bara, jag har bara aldrig tänkt på att det är klart att det kan hända.

Det kan hända. Absolut. Därför är det viktigt om man ska köpa en bostadsrätt och titta på hur ekonomin ser ut faktiskt och hur känslig den är.

Ja, tar jag med oss. Vi är nu framme nittonhundra nittionio.

Yes.

Så du står inför ett nytt millennium här.

Ja.

Har du i det här läget liksom lagt komedikarriären helt på is?

Nej, nej, komedikarriären. Jag gjorde ju tv 99, 00 där. Och körde komedikarriären ända in till vid tvåtusenfem startade vi Balder. Så säga att jag la ner, ja ungefär däromkring la jag ner komedin helt då.

Men alltså du jonglerade att driva ett café och funderade på att ge dig in i fastighetsbranschen. Du förvaltade de här sjuhundra lägenheterna parallellt med.

Ja på riktigt så var det så.

Men hur många timmar hade ditt dygn?

Nej men det var många timmar på dygnet. Det kunde gå, ibland kunde jag faktiskt, ibland kom jag på att jag inte har sovit liggandes på två dar. Utan jag sov på tåg och flyg och lite här och var. Och när vi spelade in tv så hade jag gjort upp att när min telefon ringer så måste någon svara den. För det kan vara felanmälan ifrån fastigheterna. För det gick direkt till mig. Så det var på riktigt så att när telefonen ringde och det var felanmälan så skrek de bryt mitt under inspelningen. Så du vet regissören var ju helt vansinnig att det här går ju inte. Så om produktionen skulle ta tre månader att göra så tog den sex månader tack vare alla dessa felanmälningar som kom in under tiden.

Ja, och då var du tvungen att deala med dem också va?

Ja, precis. Nej men jag tog den och sen så fick jag skicka den vidare till fastighetsskötarna. Så och det var dealen vi hade.

Okej, men någonstans runt 2005 då så känner du att nu kanske man får välja här.

Ja, och då valde jag och-

Var det ett självklart val för dig?

Ja, det var det verkligen. För att jag ville ju egentligen hålla på med fastigheter och jag var väldigt fascinerad av hela systemet. Jag tyckte väldigt mycket om det.

Okej, men då startade ni Balder 2005.

1. Och ja, egentligen så var det ju inga konstigheter. Vi hade ganska mycket fastigheter just då och det var ju blandat portfölj. Det var både kommersiellt och bostäder. Så vi tog ut bostäderna och med det kommersiella tillsammans med en Stockholmsportfölj. Startade Balder, la ihop de här fastigheterna och startade Balder. Så det var egentligen inga konstigheter. Och noteringen gick ganska smidigt och det var egentligen ingen dramatik alls. Och sedan dess har vi ju bara jobbat på som vi alltid har gjort.

Och min och Eriks deal har varit samma från nittionio till i dag. Eftersom vi var vänner innan vi började jobba så gjorde vi upp eller jag hade en grej att säga till honom innan jag började och sa till honom det att jag har ju aldrig haft en chef. Så jag vill inte, jag har aldrig gjort detta heller. Jag orkar inte ha någon chef som du ska komma och klaga på och säga: "Vad är det här?" Och sådana här saker. Utan om du litar på mig så får du ge mig tid att lära mig detta. Ska du chefa för mig så hoppar jag inte på detta alls då. Det var det enda jag ville ha sagt.

Odh då sa han: "Iag har också en sak att säga då. Vi får aldrig bli ovänner om inte detta går. Utan då får vi bara skiljas åt med jobbet och så får vi fortsätta vara vänner." Men vi har aldrig ens haft en diskussion sedan nittionio eller nittiofem egentligen.

Nej. Och nu har ni en tydlig uppdelning som ser ut hur då?

Ja, vi har alltid haft samma sak egentligen att han jobbar med transaktion, finans och jag sköter resten.

Ja. Alltså förenklat så. Om du bara får välja en grej från din brokiga karriär och jag hatar den här metaforen, men okej, resa-

Ja.

Som du har liksom användning för i dag. Vad, finns det någon sådan grej som är såhär?

Ja men det är det här ändå som har gjort att det har gått. Jag tror att det som egentligen är med mig är att jag gör saker först och tänker sen, tack och lov för det. För att vissa grejer som jag har velat göra och gjort, hade man skrivit ner det på ett papper först, då hade man inte gjort det för att då analyserar man för mycket. Så ofta är det ju att jag är så uppe i min egen fart så att jag hinner genomföra ganska mycket. Så jag tror det är egentligen det som är, ja alltså jag har inte stannat upp och tänkt efter så mycket, utan jag har bara gjort det. Och jag ser inte så mycket omöjligheter med saker. Jag ser inte så många hinder medan många kanske tänker efter, och det här är ju perfekt kombination mellan mig och Erik. Att han tänker och han är eftertänksam och jag bara kör. Så i våra roller är det också otroligt bra att vi har den uppdelningen.

Du är väldigt bra på att bli utslängd på det djupa.

Jag vet inte om det är det det är mer, för jag har egentligen aldrig varit på det djupa. Mer att om man tänker efter så kanske det känns djupt. Men jag...

Du har inte fattat hur djupt det varit?

Jag har inte fattat hur djupt det har varit. Nej, det har jag faktiskt inte. Så att om man tänker efter och det är det också som inte jag själv har förstått att jag har gjort. När man pratar om det såhär som vi har gjort i dag så tänker jag herregud, vad mycket grejer jag har gjort egentligen. Men annars kör man ju bara.

Om man kollar tillbaka då så har vi då allt från däckförsäljare till gräsklippare till caféföreträdare till servicebutikföreträdare till komiker till fastighetschef. Har du ett till karriärbyte i dig?

Det tror jag faktiskt inte. Som sagt, jag har ju uppnått det mesta som jag har velat. Så nu gör jag ju bara på skoj. Nu jobbar jag för skoj bara.

Du har lyssnat på Fastighetsprofilerna med Sharam Rahi och med mig Gunnar Harrius. Programmet är ett samarbete mellan Ekonomipodden Kapitalet och Tessin. Tessin är en crowdfundingplattform där du som privatperson kan investera i fastighetsprojekt. Nya projekt kommer upp varje vecka. Kolla in Tessin.se.