Det här är en automatisk textversion av vårt poddsamtal, framtagen för att du lätt ska kunna söka och navigera mellan olika segment. Texten kan därför innehålla visst talspråk och mindre grammatiska fel.

Det här är Fastighetsprofilerna, en podd där vi träffar investerare, visionärer och företagare i den svenska fastighetsbranschen. Programmet ges ut av Tessin i samarbete med oss på Ekonomipodden Kapitalet. Jag heter Jacob Bursell.

Jag brukar lite elakt säga såhär, ja men den som i dag har pengar nog att köpa en ny el-Porsche. Han vill ju, eller hon vill ju inte att den ska se ut som den el-Porsche som Ferdinand Porsche presenterade på världsutställningen i Paris 1900. Utan han vill eller hon vill att den ska se ut som en modern el-Porsche. Och samma sak med våra byggda miljöer.

Martin Rörby är en av våra kanske mest kända arkitekturhistoriker och har medverkat i många offentliga sammanhang och bidragit med både kunskap och inte minst en stor entusiasm. Han snubblade in i sin passion av en ren slump, även om hans föräldrars intresse för estetik verkar ha färgat av sig i alla fall. Med tiden så doktorerade han om en av Sveriges mest kontroversiella stadsbyggare och har sedan dess gjort sig känd för att vilja se det vackra i saker som många människor i dag verkar ha svårt att tycka om. Miljonprogram, betonglandskap och andra moderna inslag som växte fram efter krigen.

Arkitektur är ibland svårt att förstå, men Martin Rörby gör i det här samtalet ett försök att förklara hur husen vi bygger inte kan skiljas från tiden de byggdes i. Men vi tar det från början.

Jag är född på Karolinska sjukhuset här i Solna, och har vuxit upp i Stockholm med omnejd. Så att jag har inga rötter egentligen någon annanstans. Men sen har vi ett och har haft ett sommarviste uppe i Ångermanland vid Höga Kusten som har funnits under hela min livstid. Så att jag betraktar mig egentligen lika mycket som stockholmare som ångermanlänning egentligen.

Ni var uppe där mycket när du var liten eller?

Ja, och är fortfarande. Jag räknade ihop någon gång under alla dessa år, jag fyller femtiosju i år, hur mycket jag har varit där. Det är ett antal år om man räknar ihop all tid som jag har varit där. Så att det är liksom den fasta punkten i min tillvaro har varit det där stället där uppe.

Var bodde ni när du växte upp?

Vi, det var ju bostadsbrist i Stockholm på den tiden också. Så mina föräldrar hyrde i andra hand en lägenhet ute i Hässelby gård. Så där bodde vi först och sen skulle de pröva på livet på landet. Så de hyrde en gård ute i Kungsängen, Ålsta gård, där vi bodde två somrar och en vinter. Och det gick inte att vara där på vintern för man snöade in ute över fält när man tog sig helt enkelt därifrån. Så det gick inte. Och sen lyckades de köpa ett radhus från fyrtiotalet i Sundbyberg, Ursvik. Och där bodde jag från då att jag var fyra tills jag var fjorton.

Just det, Ursvik där det nu byggs oerhört mycket.

Ja, fast det är inte det Ursvik som byggs. Det är ju det nya Ursvik som egentligen är en annan del som byggs, som hänger ihop. Men det här är gamla Ursvik, det som var Graham Brothers hissfabrik från början. Det är det området.

Okej. Vad gjorde dina föräldrar?

Pappa var professionell musiker, gitarrist och lutenist. Började som jazzmusiker och sadlade om sedan till klassisk musik och ja var lärare till Mats Bergström och Göran Sölcher och Jakob Lindberg. Sådär. Så att uppvuxen med klassisk gitarr- och lutamusik. Och mamma var sjukgymnast och sadlade sedan om och läste in en fil.kan. med etnologi som huvudämne och jobbade så småningom med utredningar och sånt inom hälso- och sjukvården. Pappa finns tyvärr inte med längre, mamma finns med högönsklig välmåga fortfarande.

Och hur såg din uppväxt ut? Vad hade du för intressen?

Jag var intresserad av bilar som barn. Det är jag fortfarande fast jag inget körkort har. Bildesign framför allt. Storebror älskade att tala om vad det var för motorer i bilarna. Jag talade om vad det var för emblem de hade bytt mellan årsmodellen 1964 och 1965. Det nördintresset finns kvar. Jag har ett stort intresse för bildesign fortfarande och håller på faktiskt med en bok om interaktionen mellan bildesign och arkitektur också.

Men annars så var det musik förstås. Det var en musikerfamilj. Mamma visserligen inte utövande musiker, men mycket musikintresserad. Pappa yrkesmusiker, morfar yrkesmusiker, mormor inte utövande musiker men hade en gång i tiden träffat morfar i Uppsala Akademiska orkestersällskap under Hugo Alfvéns ledning och såhär. Så att det var väldigt mycket musik fanns och jag var med i ett antal körer och ganska duktig sångare och hade till even planer under en period på en sångarkarriär.

Och sen var det hus. Det intresset fanns i båda mina föräldrars familjer. Det fanns där på lite olika sätt, men stort intresse för byggnader och byggmiljö. Och när jag var barn så var det oftast att söndagsturen med bilen gick ut för att titta på något gammalt slott eller på några spännande nya hus någonstans eller sådär. Så att det fanns med som ett intresse även om ingen av dem professionellt jobbade med det så. Så att någonstans så fick jag väl det med mig tidigt och det har ju ja satt sina spår kan man säga då.

Finns det någon sådan resa som du kommer ihåg då?

Ja, flera i och för sig, men en som jag kommer ihåg och det var ju egentligen lite udda. Vi åkte ut, och det gjorde vi flera gånger, åkte ut till Bromma flygplats och ställde oss på den här bergknallen bredvid flygplatsen. Och dels var det den där miljön som var väldigt häftig och fortfarande är med den här terminalbyggnaden från 30-talet och alltihop. Och sen var det då, det var ju fortfarande DC3 och sånt där som kom och landade på den tiden. Man stod där i skymningen och såg landningsbanan tändas upp och så hade man då den här terminalbyggnaden där. Det var en sådan där grej som liksom gjorde intryck.

Sen hade ju mina morföräldrar en tjänstebostad uppe i värmländska Ransäter. De grundade och drev Geijerskolan som var en folkhögskola för just kyrkomusik och de hade en 1700-tals herrgård som tjänstebostad som sedan då hade byggts om av David Helldén som vi kanske återkommer till så småningom. Så att det huset gjorde väldigt starkt intryck på mig också lite. Vi var ju där varenda sommar, varenda jul, varenda påsk och sådär från jag var noll år tills jag var tio när de flyttade därifrån.

Och samtidigt hade mina farföräldrar ett sådant där litet självbyggt hus i Södertälje vid Aspegrensvägen. Men där de då hade gjort en helt fantastisk trädgård. Alltså i detta som i normala fall kanske inte folk gjorde så mycket av, så hade de gjort någonting som närmast var att beskriva som en engelsk park alltså. Med en liten vattendamm och otroliga planteringar. Och det där gjorde också otroligt intryck. Vi var där ju ofta och hälsade på förstås. Och när det var sommartid så var det då saftkalas i bersån där i den där trädgården. Så att det fanns ju sådana här miljöer förutom där vi själva bodde som gjorde intryck och som liksom påverkar naturligtvis också att det här, ja det man har omkring si spelar roll.

Och det var både gammalt och nytt.

Ja, det var det. Det var det. Och det är lite intressant också därför att farmor var också väldigt aktiv under de här åren. Det är ju, vi talar nu sextiotal och femtiotalet, då var inte jag född men också hon var en av de som var väldigt aktiv för att då rädda delar av gamla Södertälje som då höll på att åka. Och hon var handgripligen inblandad i att rädda rådhuset från sjuttonhundratalet som man då från visst håll bara ville sopa ner i kanalen. Och det finns ju kvar fortfarande. Det är flyttat ett par gånger, men det överlevde och där har hon haft en viktig del i det. Så där fanns ju det intresse för att värna det gamla och se att det får följa med in i framtiden.

På andra sidan mormor framför allt, som var den som hade kontakterna med David Helldén i samband med den här Geijerskolan och som ju då var raka motsatsen. Det var ju det modernaste moderna. När de grundade den där Geijerskolan i början på femtiotalet, då höll han ju som bäst på med Hötorgscity och så småningom med Sergels torg. Och parallellt med det så ritar han då dels ombyggnader där uppe av de här gamla kåkarna, men också en helt ny huvudbyggnad. Så jag har ju haft även där från barnsbenen med mig det här dubbla arvet att intressera mig för det gamla och liksom värdet av det, men att också uppskatta det nya djärva. Och det är ju liksom, ja, det är ju där jag befinner mig i dag också. Så att det är jag lite lycklig när man blickar bakåt kan man se att både de här sakerna fanns så tidigt faktiskt.

Och hur hamnade du sen på den här banan då?

Alltså det var ju lite piruetter som det alltid är. Jag hade ju, dels hade jag någon tanke om någon slags sångarkarriär och den släppte jag ju ganska snart för jag insåg att jag var en bra sångare men det finns så fruktansvärt mycket bra sångare. Jag skulle inte bli någon Dietrich Fischer-Dieskau i alla fall. Och då kände jag nej, det var nog inte det.

And sen var min plan när jag gick ut gymnasiet. Jag gick musikgymnasiet som dåg i Adolf Fredriks skola. Då var planen att bli gymnasielärare i svenska och historia. Och det här var ju på början på det glada 80-talet och när läraryrket fortfarande hade väldigt gott renommé. Jag hade väldigt bra betyg. Jag hade dåtidens betygssystem så hade jag då fyra och åttiosju i snitt eller någonting sånt där. Men för att komma in på lärarutbildningen så var man tvungen att ha fem i noll. Så jag kom inte in. Det säger en del om hur saker och ting har ändrats över tiden.

Tiderna har förändrats.

Ja, det kan man lugnt säga. Så då blev det ett halvår för mij när jag gjorde lite, jag vickade som latinlärare och vickade som skolvaktis och gjorde lite allt möjligt. Och sen så sökte jag in och kom in då på grundkursen i konstvetenskap. Och det var inte primärt för att jag var så väldigt intresserad av konst, även om jag är intresserad av konst också. Men det var just för att där var det också på den tiden en väldigt stor del som handlade om arkitektur. Så att då halkade jag in på det och gick först den utbildningen och påbyggnadskurs. Och sen läste jag också något som hette bebyggelsehistoria med byggnadsvård som var en specialkurs som fanns på universitetet här i Stockholm då. Och sen läste jag också kulturgeografi.

Och sen kan man väl säga att jag halkade in på det här på allvar genom ett projekt som handlade om en arkitekt. Det är en arkitekt som hade ritat Adolf Fredriks skola och som ju också under den tid jag gick där var hotad av rivning. Och då hade jag-

Jaså?

Ja, man ville ju flytta skolan till Västertorp. Man ville, hade också gjort klart att man hade planer på att riva den och ersätta den med bostäder. Och det gällde även Sofiaskolan här i närheten som man hade samma liknande planer för. Och då hade jag engagerat mig med det där och hade hittat en artikel i tidskriften Arkitektur, årgång sextiofyra, vilket är mitt födelseår, som en kille som heter Björn Lind hade skrivit. Och honom sökte jag upp. Han hade blivit professor vid Chalmers i arkitekturhistoria. Så jag fick honom att skriva någon debattartikel i Svenskan om värdet av huset och framför allt att man skulle göra klart innan man fattade beslut vad man i så fall skulle ersätta det med. Måste liksom göra val, valmöjligheterna måste finnas.

Och sen skrev jag så småningom också själv när jag bara var arton, när den kom ut, när jag hade hunnit fylla nitton, en historik över skolan som kom ut. En liten historik över Adolf Fredriks skola kom ut nittioåttiotre i oktober var det väl. Och jag hade fyllt nitton precis. Det är min första riktiga publicerade skrift som jag gjorde. Så jag hade liksom varit inne på det där.

Och sen hade jag dessutom förälskat mig i ett gammalt hus nere vid Centralstationen i Stockholm. Det första Bünsowska huset i Stockholm. Det andra ligger ju i Strandvägen och finns kvar. Men det här var samme Bünsow lät bygga en kåk precis norr om Centralstationen där Royal Viking Hotell ligger i dag. Och det revs och jag var otroligt upprörd över hur man kunde riva detta och framför allt hur man kunde riva och ersätta det med vad jag tyckte var ren skit som man ställde på platsen istället, det här hotellet. Det är fortfarande mitt hatobjekt som ni hör.

Vilket hotell är det?

Royal Viking Hotell. Det heter väl, ja det heter Royal Viking fortfarande. Det som ligger precis norr om Centralplan. Det var det som kom i dess ställe. Det här hände under de här åren precis i slutet på min gymnasietid. Så att där egentligen kan man säga gnistan för det jag håller på med i dag tändes redan där.

Sen läste jag den här utbildningen och sen med ett så blev det då, dök det upp ett, man skulle återuppföra en fasad som just den här Georg Nilsson, Adolf Fredriks skolas arkitekt, hade ritat och som hade monterats ner när det huset hade rivits i Regeringsgatan nio på början på sjuttiotalet. Det där skulle monteras upp på ett nytt hus vid Drottninggatan, precis vid Sergels torg då i slutet av åttiotalet. Och då tyckte jag att det var läge att man skulle på något sätt uppmärksamma den här arkitekten Georg Alfred Nilsson, som inte var särskilt uppmärksammad utöver den där artikeln då jag hade hittat i Arkitektur.

Så jag hade tänkt att den här professorn skulle ta hand om det och så skulle jag write lite om någon skola. Och han bollade tillbaka och sa att jag har inte tid att göra det, men jag tycker du ska göra det. Och då kände jag va? Jag var ju, vad var jag tjugofyra, tjugofem när det här hände och inte riktigt torr bakom öronen. Men då så kände jag att det kanske var för bra ändå att släppa det där. Så då sökte jag upp den då relativt nytillträdde chefen på dåvarande Arkitekturmuseet, det som är ArkDes i dag, som hette Göran Lindvall. Och han nappade.

Så att vi i en hisklig fart så sökte vi pengar från John Mattson som då höll på att bygga det här nya huset vid Sergels Torg då, där den här fasaden skulle återbrukas. Vi fick loss en slut pengar och det här blev då en utställning och en bok som kom ut då precis på nyåret 1989. Min första riktiga lite större bok då. Det var andra som skrev i den också, men jag som var huvudredaktör och skrev det mesta av den. Och därmed så var jag hooked kan man säga och blev sedan som löshäst knuten till Arkitekturmuseet under ganska lång tid för olika saker.

Mm. Så det var en slump staplad ovanpå en annan?

Ja men det är ju så det är. Livet är ju slumpar staplade på vartannat. Och sen lyckan att träffa personer som på något sätt vågar tro på en fastän man är ett väldigt oprövat kort. Och Göran Lindvall var ju en sådan person eller är en sådan person. Och han har ju förblivit en både en mentor och en väldigt god vän fortfarande. Och sådana personer behövs och är väldigt viktiga. Att man råkar, att man har lyckan att träffa dem i rätt läge är naturligtvis helt avgörande för ens egen tillvaro och vad som hender sen. Så han är en sådan nyckelperson för míg helt klart.

En annan är Thomas Hall, som var professor i konstvetenskap just vid Stockholms universitet, som så småningom blev då min handledare när jag skulle då doktorera då på just David Helldén som hade ritat Sergels torg och Hötorgscity och från början var inblandad i den här skolan i Värmland som mina morföräldrar hade. Men han var ju också väldigt bra därför att han var å ena sidan en otroligt driven och skicklig forskare och hade jobbat inte minst just med cityfrågorna, vilket var som hand i handske för mig som då skulle titta inte minst just på Hötorgscity och Sergels torgs tillkomst och sådär. Men han var ju också en person som verkligen såg vikten av att den här akademiska forskningen och kunskapen samtidigt hela tiden förs ut som en del i samtidsdebatten. Han var ju skribent och skrev på DN:s ledarsidor och ganska tuff skribent får man nog säga, men välbehövlig. Sådana skulle vi behöva i dag. Han finns ju tyvärr inte med oss längre.

Nej.

Men det gjorde att det var väldigt lyckosamt att jag också fick den kontakten för att han, när det sedan, jag höll på med min avhandling då så småningom om David Helldén som ju för min del var lite, alltså för mig var det aldrig ett egensyfte att göra en avhandling, utan för mig var det jag ville göra en bok om David Helldén och så fick det bli avhandling på kuppen.

Men under den perioden så blev ju, dök ju den här stora diskussionen om Sergels torgs vara eller icke vara upp med Stella Fare, Mikael Söderlund och ett antal andra som ju under lång tid drev att man skulle bygga om det här till något helt annat, bygga hus på det eller göra det till ett klassiskt stenstadstorg eller vad det nu var för något. Men då satt ju jag på en kunskap om det här i det att jag höll på att forska med det. Och jag hade ju flera doktorandkollegor som tyckte att: ”Men den där kan du inte bränna den kunskapen. Du har ju inte publicerat din avhandling. Du måste, det måste du spara tills det liksom är dags.” Men Thomas Hall var ju den som liksom hejade på och sa: ”Men det är så klart, du sitter på den här kunskapen, det är ju nu det händer. Du måste ju liksom ut med den.” Så att, och det kände jag också att ja, nej men det är så klart att man måste ut med det.

Och för min del var det väldigt mycket också då att jag hade under de här åren på Adolf Fredrik, där det faktiskt var så att när jag började 1980 så var det i princip så att skolan skulle flytta därifrån och huset skulle rivas eller ersättas med något annat. Och där var det ju en enorm kamp som drevs av elever, föräldrar och lärarkåren tillsammans som ju försatte berg. Och det blev ju liksom en almstrid som så småningom säkert någon kommer att skriva om ordentligt hoppas jag. Det var ju liksom, och det blev också en väldigt stor splittring inom socialdemokratin med Alva Myrdal som gick ut och förespråkade att man borde rädda skolan som det projektet en gång var för att ge fattiga folkskoleungar möjlighet till en bra musikutbildning och sånt där.

Men det gjorde att jag hade varit med om en fight också publikt där som hade resulterat i att det hade lyckats. Skolan blev ju kvar, räddad. Och det gjorde också i det här Sergels Torgs diskussionen att jag kände att om man är tillräckligt påläst, kan tillräckligt mycket och vågar säga sin sak på ett klokt sätt så har man en möjlighet att också få saker att hända. Så att det var ett skäl till varför jag gjorde.

Jag hade då också Göran Lindwall i ryggen så att vi gick ju så småningom ut och gjorde en debattutställning på väldigt kort varsel om Sergels torg för att visa då när Mikael Söderlund och Stella Fare hade tillträtt 1998 var det precis på slutet på året och då började på 1999. Och de hade ju liksom gått ut och sagt att det viktigaste löftet de gav, hon som stadsmiljöborgarråd och han som stadsbyggnadsborgarråd, det var att Sergels torg skulle vara ombyggt inom mandatperioden. Den här modernistiska hemskheten skulle vara borta. Och då gick vi ut och gjorde en debattutställning och sa att visst, man kan, ska verkligen diskutera, men man måste veta vad man snackar om innan man börjar tala om att man ska göra någonting annat. Och den utställningen vände faktiskt diskussionen och i dag är Sergels torg ju upprustat i sin grundform som det var ritat på sextiotalet.

Du skrev ju en avhandling om David Helldén. Kan vi säga någonting urkort om vem han är och vad han gjorde?

Ja David Helldén var född 1905. Han var kan man säga den här andra generationens egentligen modernister i Sverige. De andra var ju födda på 1890, sent 1880, tidigt 1890-tal. Men väldigt viktig person, otroligt skicklig, formdriven. Jobbade på 30-talet bland annat med, eller redan på 20-talet var han med och tävlade om Gärdets stadsplan här i Stockholm. Han och hans kollega Stig Drangerson var med i den tävlingen. De vann inte, men i princip var det deras förslag som genomfördes. Så att det är egentligen en Helldénplan som är Gärdet fast man inte talar om det.

Sen jobbade han mycket i Malmö, gjorde inte minst ihop med Erik Sigfrid Persson, storbyggmästaren där, gjorde då Ribershus med bland annat några väldigt avancerade entresollägenheter, liksom tre våningsplan instoppade i en volym. Otroligt, kanske 30-talets allra bästa lägenheter, inte bara i Sverige utan i Europa, som de åstadkom där. Och gjorde också Malmö Stadsteater tillsammans med Sigurd Lewerentz och Erik Lallerstedt.

And sen blir han då engagerad i Stockholm efter kriget. Han var stockholmare, eller inte, han var inte stockholmare, han var från Halland, men han bodde i Stockholm och var utbildad i Stockholm. Men då blev han engagerad av Sven Markelius. Och dels för att jobba med förorter. Han ritade Ekensberg, han ritade Hökarängen med fantastiska Hökarängstorget som numera heter David Helldéns torg. Och det här höghuset som är som en skulptur.

Och sen blev han då engagerad också i arbetet med nya City. Och det hade ju gått i lås efter, eller det hade egentligen gått i baklås kan man säga då tidigare. Så att då valde Sven Markelius att plocka in då, skapa ett kontor utanför stadsplanekontoret som gjorde det här. Och där var David Helldén chef och den som också var den gestaltande personen. Och det är ju hans hjärnspöke höll jag på att säga, som har blivit då den miljö vi känner i dag med Sergelgatan, de fem höghusskraporna och Sergels torg. Så att väldigt viktigt.

Och sen var han då också engagerad i Frescatuutbyggnaden och fick till slut det uppdraget trots en väldigt krånglig tävlingshistoria med Henning Larsen som många egentligen tyckte skulle ha vunnit. Men han ville lägga betongdäck över hela naturen. Och men det blev också lite grann slutet för hans karriär. Därför att Frescati planerades i början på 60-talet som en turkos glasstad och som var helt klockren i tiden då som ett projekt med referenser till Brasilien och annat. Men det drog ut på tiden. Stockholms Universitet blev ju strykpojke för all annan högskoleutbyggnad i Sverige genom statsmakten som helt enkelt hela tiden ströp pengarna till Stockholm. Det gjorde att det drog ut på tiden tio år. När det väl byggdes så var det liksom post festum om man ser som byggd miljö och inte heller fullföljt med alla de servicebyggnader och mötesbyggnader som var tänkta i det ursprungliga projektet. Och Helldén fick schavottera för det här på ett sätt som inte tycker jag var riktigt rättvist.

Och hur kom det sig att du fastnade för honom då?

Ja men det var ju faktiskt genom kontakterna som han hade från början genom min mormor. Alltså jag växte ju upp med att höra om David Helldén som den fantastiska arkitekten. Han hade byggt om den här herrgården och det fanns en svävande trappa som han hade gjort som var något av det häftigaste man kunde röra sig när man var liten kille och liksom man hängde ner och tittade ner genom hela huset tre våningar. Och det hade han åstadkommit i det där huset.

Och sen var det den här huvudbyggnaden där som också är ett väldigt, väldigt fint hus med en stor samlande atriumgård som en amfiteater med överljus och porlande fontän och allt sånt där och bländvita fasader med fönster som såg ut som orgelpipor. Alltså troskigt, troskigt snyggt. Så jag hade ju en positiv grundinställning till vem Helldén var.

Och sen när jag hade kommit in på det här arkitekturspåret så tyckte min mormor att nu var det sjutton inte hon skulle bjuda ihop mig med arkitekt Helldén. Så hon drog ihop oss helt enkelt på en lunch. Och jag hade ju träffat honom som barn, men det minns jag inte. Men den där lunchen blev då början på en bekantskap för honom och mig som då resulterade dels i att jag då fick loss lite pengar och gjorde då en ordentlig intervjudokumentation med honom medan han levde själv. Han dog 1990.

Och sen blev jag ju mer och mer fascinerad av det här han hade gjort. Det är ju liksom ändå, om man är intresserad av den eran så är ju våra Hötorgscity, Sergels torg framför allt, det är ju liksom state of the art även i internationellt perspektiv. Och även de här grejerna nere i 30-talet i Malmö är ju helt otroliga. Så att jag hade liksom den positiva grundinställningen medan andra tyckte att han var den stora Klaramördaren ungefär och såder.

Och sen så ju mer jag höll på med det desto mer fascinerad blev jag. Och när jag höll på med det här då, det var ju på 90-talet framför allt, så fanns ju väldigt många också av hans medarbetare och även motparter fortfarande i livet. Så att mycket av det jobb jag gjorde handlade ju om att göra en serie intervjuer med de här personerna och fånga det här innan det. Nu är ju alla dem borta sedan länge.

Och sen var för att liksom själv ska jag säga motivera mig så var det att göra boken om honom, inte den här avhandlingen. Det akademiska som sådant har aldrig riktigt lockat mi. Men samtidigt så sa ju alla: Men det är ju inte klokt, du måste ju göra det här som en avhandling ändå. Och det blev det ju också. Så att jag disputerade ju på den här, en liten nätt bunden bok på 516 sidor eller vad det är för någonting sånt där. Men som är skriven just för att också kunna vara tillgänglig även för den som inte alls är fackidiot. Så det var väldigt viktigt för mig när jag gjorde den. Dels är den skriven och sen också hur den är illustrerad och hur bildtexten fungerar så kan du läsa den på olika nivåer. Och den där riktiga nörden kan gå ner och läsa varenda jäkla not också, få liksom hela paketet.

Men det kändes angeläget att också göra det här i ett läge när den tidens arkitektur var väldigt ifrågasatt. Den kom ju nu för, ja den kom, jag disputerade 2003, den kom 2002, så det är snart 20 år sedan. Och det var precis rätt läge tror jag att det kom också för att det var mycket som höll på att hända. Och jag tror att den där har bidragit en del till att vissa olyckor inte skedde helt enkelt.

En ganska vanlig åsikt, i alla fall här i Stockholm, är att vi borde bygga mer som vi gjorde förr. Kanske i tegel eller putsade och utsmyckade fasader eller burspråk eller andra detaljer på husen som nog har ett namn inom arkitekturen men som inte jag kan. Alla har en åsikt om arkitektur och är det något det bråkas mycket om i internetforum och debattsidor i lokaltidningen så är det nya byggprojekt. Men förutom att det är en smaksak och att vi människor har olika smak så är ju också en byggnads utseende en reflektion av tiden som huset byggdes i. Och av ekonomin och konjunkturen och smaken, politiken som ju alltid förändras.

Nej men det är precis som du säger. Arkitekturen är ju ett uttryck för sin tid i väldigt hög grad och då inte bara för en estetik som finns under respektive tid. Utan arkitektur är ju till skillnad från den konsten som hänger på väggen eller kanske musiken eller annat litteraturen så är ju arkitekturen också nyttokonst i väldigt hög grad. Det här är ju ändå föremål som används, stora pengar i det till skillnad från en tavla kan ju vara dyr också, men du kan ju ställa in en garderob om du inte tycker om den. Men lite svårt att ställa in huset i en garderob om du inte gillar det. Så att det finns ju helt andra mekanismer också som påverkar det här än vad som påverkar vissa av de här andra, om vi säger då konstnärliga uttrycken.

Och det är väl det som gör arkitektur så speciell att den både är ett konstnärligt uttryck när den är som bäst. Det är inte alltid den är det, men om den är arkitektur så är det väl det. Och att den dessutom fyller en funktion. Och dessutom är den ju ett uttryck för sin tid, både mer socialt, politiskt och önskan om det samhälle man på något sätt vill skapa så.

Om man spolar tillbaka till förra sekelskiftet och det man byggde då som många i dag betraktar som så vackert och ståtligt.

Ja men precis. Men det är lite intressant därför att förra sekelskiftet redan där, där är ju det faktiskt ett brott mot det som är om vi tittar på de här sena 1800-tals kåkarna vid Strandvägen eller på Malmarna och sånt där. Så händer ju någonting vid sekelskiftet redan när man liksom börjar längta efter någonting som är mer vår egen tid. Alltså man, det som är innan där under 1870, 80, 90-tal är väldigt mycket lånta fjädrar. Man kopierar gammalt. Är det vanlig bostadsbebyggelse så köper man kapitäl och gipsfigurer off the shelf. Det finns färdigt att köpa. Så man bara smackar upp på det här och så gör man det. Och så ser, tycker folk att det är vackert, men det är ganska ointressant.

Sen kommer en generation med Boberg och Isac Gustaf Clason och alla som tycker: Ja men det måste, om man nu ska ha dekor så måste ju den ha någon egen integritet. Och det ska inte bara vara någonting maskintillverkat som man klistrar upp, utan då ska vara riktiga grejer, tegelfasader och huggen stendekor och sånt där. Och då Centralposthuset är ett väldigt fint exempel på det med den här otroliga stendekoren.

Så det händer någonting vid sekelskiftet, men det finns ju fortfarande en omsorg om detaljer och det är naturligt fortfarande en gammal byggnadsteknik i hög grad som gäller. Även om den moderna tekniken kommer med betongbjälklag, med förstärkningar, med järnkonstruktioner eller stålkonstruktioner och sånt där. Men man kan väl säga att det stora brottet någonstans är väl det som kommer då åren kring 1930. Och det är ett brott som väldigt mycket är grundat på att man vill bort från den här som man tycker förkättrade borgerliga gamla staden.

Den borgerliga staden var ju nog så trevlig för den som då till äventyrs råkar vara grosshandlare eller hade liksom sina, ordning på sina pengar. Men för det stora flertalet så handlade det om att bo på, ja i ett sådant här hus, fastän då i totalt orenoverat skick där det liksom blåste in snö när det snöade ute och du hade torrdass någonstans på gården. Jag ska förklara att det här huset som vi sitter i nu är ett gammalt, gammalt hus. En träkåk på Söders höjder. Precis. Eller många bodde då i de sämsta bakgårdsmiljöerna, liksom långt ner på gården utan något solljus överhuvudtaget, ens på en midsommarafton och fortfarande även där med torrdass. Och liksom det var en ganska tuff miljö för det stora flertalet så var den byggda miljön inte någonting man, i alla fall inte städerna, ingenting man liksom hade att drömma om.

Och det var ju, fanns ju en politik då med socialdemokratin som kommer och som ju också hittar en samarbetspartner i arkitekterna som också vill liksom hitta det här nya idealsamhället där alla ska ha tillgång till ljus, alla ska ha tillgång till att kunna bada, till god hygien. Barnen ska kunna ha någonstans att leka, inte behöva vara liksom ute på gatorna och bli överkörda av hästvagnar eller bilar eller vad det är för någonting. Det finns ju en otrolig drivkraft i det där. Det kom ju på 30-talet och det är inte bara i Sverige utan det kommer internationellt. Och det tar sig också uttryck i den här andra, så att säga, tidiga funkisarkitekturen som ofta har en väldigt hög konstnärlig halt också. Men man plockar bort väldigt mycket av dekoren samtidigt som det finns en otrolig omsorg om detaljerna fortfarande.

Just det. Och vad händer med boendeformerna då? Jag tänker att kommer då de här kooperativen, HSB och allt vad de heter, växer de fram?

Ja men de växer ju fram under den perioden. HSB kommer ju på 20-talet och det kommer ju SKB som är Stockholms kooperativa bostadsförening kommer ju också vid den där tiden. Så että det kommer ju sådana också satsningar där man liksom vill hitta en annan väg för normalt folk som inte kan köpa och kanske inte heller vara utlämnat till någon hyresvärd som deras liksom välvilja eller nyckfullhet och såder. Så att det kommer ju parat med det här och det gör ju HSB inrättar ett eget arkitektkontor ganska kvickt.

KF, Kooperativa förbundet jobbar inte då kanske primärt med bostäder men med industrimiljöer och liknande som också ska vara sådana så att folk liksom överlever att jobba där och kan fara ganska väl. Så det finns en, finns ju en optimism i det här, en önskan om att förändra världen. Sen så blir ju allting går ju på någonstans i kras med andra världskriget, även om vi inte är indragna i det direkt. Det blir liksom omtänkt då.

Behöver man bygga billigare, exempelvis, när den här rörelsen växer fram? Finns det några sådana drivkrafter också? Att du måste komma ner i pris och mer rationella byggprocesser.

Jo men det är så klart att man vill, om man ska kunna bygga bra för många så måste man hitta stordriftsfördelar. Man måste hitta ett klokt sätt att göra och man kanske inte behöver tolv rum för en familj att röra sig. Utan det kanske räcker med till och med två välordnade eller tre välordnade rum och ett bra kök som verkligen kan fungera som kök och sånt där. Så att det finns ju, det är ju ett paradigmskifte i synen på bostad som kommer under den här perioden som har vuxit fram i och för sig ifrån tidigt 1900-tal, men som på allvar liksom exploderar någonstans åren omkring 1930.

Men är det därför takhöjden går ner och pyntet på fasaden försvinner?

Ja men så är det. Det är ju det. Det är ett sätt att man behöver inte den enorma takhöjden. Pyntet som man säger på fasaden försvinner. Men sen är det ändå så att väldigt mycket av det här i början är ändå otroligt välgestaltat. Det är en slags strama skulpturer. Det finns liksom en omsorg om och de här entréerna på 30- och 40- och 50-talshusen är ju ofta extremt välgjorda, även om de är enkla, det är inte dyrbart, men det är liksom otroligt välgjort. Man känner sei välkommen när man tar i dörrtrycket och ungarna hittar hem till sin entré för den skiljer sig faktiskt från grannhusets entré och sånt där.

Så att hela den där omsorgen finns ju och sen blir ju arkitekturen mjukare igen under 40- och 50-talet när man liksom lite grann längtar tillbaks till mer traditionell arkitektur som kanske då inte ser ut som den var utkörd, liksom gjuten i en fabrik och körd på löpande band som väldigt mycket av 30-talsarkitekturen ser ut. Men det är fortfarande rationellt, men med den här omsorgen.

Sen händer ju någonting. Vi har ju i Sverige, och det gäller ju stora delar av Europa också, en stor bostadsbrist som man då har att hantera. Och det byggs väldigt mycket i Sverige under slutet på 50-talet, i början på 60-talet. Lik förbannat så är det bostadsbrist. Och vår statsminister Tage Erlander blir helt ställd i en valdebatt i mitten på 60-talet när de frågar honom: Vad rekommenderar du ett ungt par som vill ha en bostad? Ja, ställ er i bostadskön. Det fanns inga bostäder att få i den där bostadskön. Och det blev en politisk kris i Sverige och därmed så föddes tankarna på miljonprogrammet som egentligen är en fortsättning på det rekordårsbyggandet man har hållit på med egentligen från senare delen av 50-talet.

Och där blev det ju ännu mer hur får vi fram snabbt fram bra funktionella bostäder? Och då blev ju det rationella tänkandet större. Det handlade om att bygga mer prefabricerat. Hantverket fick tonas ner för att klara det. Och i många fall blir det väldigt bra bostäder. Det är inget snack om den saken och miljonprogrammet innehåller ju en tredjedel egentligen småhus och villor, en tredjedel trevåningshus av den typ som vi känner snarare från 40- och början av 50-talet. Så är det en tredjedel ungefär som är de här större, tuffare kåkarna. Ibland extremt välgestaltade även dem. Jag bor själv i ett sånt i Drakenbergsområdet som har alla kvaliteter trots att det är väldigt storskaligt. Men också med grönskan omkring och väl arbetad parkanläggning och alltihop.

Men sen är det de här andra där man inte orkade hela vägen fram och där husen blev byggda men inte det som var tänkt omkring blev färdigt. Infrastrukturen var i vissa fall usel där det gällde de miljöer man byggde utanför stadskärnorna och det gjorde att de här områdena blev lidande av det. Och sen under väldigt lång tid också av dåligt underhåll. Alla hus behöver underhållas från dag ett. Och någonstans i den här takten som det här byggdes så var det mycket som inte blev omhändertaget från början som har gjort sedan att det har funnits problem.

När du säger välgestaltat, vad menar du med det?

Nej men då menar jag att dels att det är goda lägenhetslösningar. Alltså att den kvadratmeterhyra du betalar för faktiskt gör det möjligt för dig att bo bra på det, att kunna ha bra sovrum, att kunna röra dig bra, att kunna umgås bra. Och där är det tveklöst faktiskt så att miljonprogrammets bostäder är det bästa vi hittills har åstadkommit i Sverige. Det är inget snack om den saken. Det är det ena.

Det andra är ju liksom hur man då gestaltar husen i relation till sin omgivning. Stora hus kan vara stora men de kan också vara stiliga i att de är stora. Man kan variera dem på ett sätt som gör att du upplever en miljö i olika skalor. Du upplever den på långt håll, kanske från en stor motortrafikled. Då kanske det är stiligt med de här husen som är så stora jätteskulpturer i landskapet. Men när du kommer nära in på dem så behöver de ju vara så att du känner den här intimiteten kring entréer och gårdar och annat. Och i de fall det är skickligt löst så har man ju klarat det, de här förenar de här skalorna. Men när man inte har löst det bra, då har det ju inte lyckats lika bra.

Och sen då just det här problemet med en icke fungerande infrastruktur och service som på många håll ju inte var på plats när husen var på plats och folk flyttade in. Och det gjorde ju att de liksom blev drabbade i vissa fall då från början. Men det gäller ju att skilja på vad som är vad.

Osen under den här perioden så är det ju också väldigt många som tycker väldigt illa om de gamla innerstäderna. De är för många politiker och gemene man, nota bene, ett uttryck för ett gammalt klassamhälle som man vill bli av med. Man vill hitta något nytt. Och sen är det så klart att den här enorma stadsförnyelse som sker under framför allt kanske sextiotalet runt om i landet, den går ju för långt. Det är inget snack om den saken. Man ser inte skogen för alla träden och allting dras över en kam och det blir väl många Domusvaruhus som kanske inte har den där riktiga knorren som många av dem faktiskt har, men många som inte har det.

Och man är också, bilen är kung eller gud på något sätt och man bygger för bilen på ett sätt som vi i dag verkligen har anledning att ifrågasätta. Och man bygger för att bilen ska vara liksom med nästan in till kassadisken på något sätt, vilket ju också saboterar väldigt mycket i våra stadskärnor. Så att det finns ju avigsidor av det här, men det finns också mycket av det som görs under den här perioden som är konstnärligt väldigt skickligt gjort.

Och en del av det jag har ägnat min tid åt under senare år har ju varit just att lyfta de kvaliteterna. För det är så väldigt lätt att det blir någon slags guilt by association när vi nu gör om samma misstag som man gjorde för femtio år sedan. Att vi liksom bara drar allt över samma kam och tycker att allt som är tillkommet då från 1960 och framåt är bara skit därför att det har ersatt någonting gammalt invant som kanske med våra nostalgiska ögon vi skulle tycka bättre om.

Men det är intressant att synen på arkitekturen har förändrats med de politiska vindarna också då.

Jo men politiken finns ju med, men det är också smakvindar. Alltså på trettiotalet så tyckte man ju att bo i en jugendkåk var ungefär det äckligaste man kunde tänka sig. Det var liksom något väldigt förlegat och förfärligt. Och när vi befinner oss på sextiotalet, jag vet att jag hörde en radiointervju med konstnären Dahl, tappar hans förnamn bara för det. Sak samma, men han hade haft ateljé i Klara och de ville ha honom då att på något sätt tala om hur förfärligt det var att behöva lämna Klara och flytta ut till Hässelby strand där han då fick en ny ateljé. Och hans svar var ju precis motsatsen. Det var ju himmelriket att få den där riktiga ateljén och kunna ha en varm toalett att gå på och kunna ha det här fantastiska ljuset.

Så att varje tid har ju liksom sin. Och det där som historiker så blir det ju att man ser de här pendelrörelserna. Och då gäller det att när pendeln befinner sig i det där yttersta läget, oavsett vilket läge det är, att hålla emot så att inte det läget man gör det där oövervägda med det som är antitesen just under den perioden. För då är det lätt att vi gör om samma misstag igen.

Och det är väl en sådan där sak att liksom se att den här mångfalden som våra städer innehåller i dag med allt från sådan här träkåk som vi sitter i här nu på Söder till 1800-talsbebyggelsen till sekelskiftet till 20-talsklassicismen, tidiga funkisen, 40-, 50-talets folkhemsmiljöer och för den delen också de här mer brutalistiska men välgestaltade miljöerna som finns från 60- och 70-tal och det vi senare har. Att allt det här måste kunna få finnas samtidigt.

I dag finns ju en tendens lite grann med Arkitekturuppror och andra att dra åt ett håll att det ska vara en sak som ska gälla. Och det har det förvisso gjort även historiskt. Ja, men det är det här som gäller, bara det här. Men om vi ska ha lärt oss någonting så borde det vara just jag att många saker måste få gälla samtidigt. Någon gillar klassisk musik, någon gillar jazz, någon gillar hårdrock. Ska vi förbjuda det ena eller det andra? Och en stad måste ju också kunna rymma alla de här olika sakerna. Vi är olika alla människor, det är olika saker vi går igång på och då måste ju staden också få spegla det på något sätt. Och att alla kanske inte gillar miljonprogramskåkar innebär inte att ingen gör det.

Vi ska vandra vidare. 70-tal oljekris, 80-tal börsyra, 90-tal ekonomisk kris igen. 2000-talet, ja. Vad är det som händer sen efter miljonprogrammen?

Sent 70-tal och 80-tal är ju en ganska tycker jag tråkig period. Dels så är man vilsen för man är trött på modernismen. Dels har vi oljekrisen som du säger, vilket innebär att man dessutom börjar krympa alla fönster på husen för att då spara energi. Och den kombon är inte så kul. Och sen har vi då en, vi blir ju aldrig postmodernister riktigt i Sverige, men det finns ju en önskan om att på något sätt titta tillbaks till någonting äldre men göra sitt eget take på det. Det handlar inte om att kopiera någonting, utan man liksom latchar med kolonner och kapitäl och tempelgavlar och allt vad det är. Och internationellt finns ju ganska mycket av det som också är väldigt bra. I Sverige finns det ganska lite av det. En del är bra, men en del är liksom bara lojt och vilset kanske man kan säga. Så att det tycker jag kanske inte är den ljusaste perioden i vårt byggande.

Och som sagt, mycket av om man tittar på bostäderna från den tiden är inte kanske de allra bästa. Man försöker skapa stenstadskvaliteter, men det blir på bekostnad så husens yttre blir styrande, vilket gör att man får dåliga planlösningar. Och i södra stationsområdet till exempel, som ju är ett barn av det här. Där finns det ju lägenheter där en stor del av lägenhetsytan är hallar där det är fullt med dörrar. Det är helt oanvändbart för att möblera eller någonting, men det är massa yta du betalar för. Och det är en konsekvens av att man då har försökt skapa husformationen för att göra någon slags stadsmässighet. Men man har inte behärskat att göra bra lägenhetslösningar. Sen finns det lysande undantag, självklart i det här naturligtvis.

Men så det tycker jag, sen 90-talet blir ju någon slags nytändning egentligen för modernismen. Man går tillbaks till 30-talet och ibland hyfsat bra inspireras av det. Men sen på något sätt stannade det vid det och det är väl det som naturligtvis Arkitekturupproret nu är en konsekvens av. Därför att sen har det blivit en slags, det har blivit stelnat den här nymodernismen som kom under 90-talet har på något sätt stelnat till en grimas med ganska mycket, ganska dåliga arkitektoniskt konstnärligt dåliga hus.

Framför allt i bostadsarkitekturen som jag har full förståelse för att folk känner att det finns ingen twist, ingen inspiration. Det finns liksom bara lite grann kan man tala om ett antal bara lådor som är utställda som saknar allt av det som var den riktiga modernismens liksom som gjorde att den glimmade till. Som sagt var på 90-talet görs det en del bra. Det görs naturligtvis en del bra grejer även senare. Men mycket under en lång period här i början på 2000-talet har varit ganska lojt om vi uttrycker oss så.

Varför blir det så? Det som händer under 20-talet är att räntorna under lång tid har varit väldigt låga. Det var stor bostadsbrist och man har liksom nästan i panik byggt väldigt, väldigt mycket bostäder på kort tid och exploaterat nya områden. Men varför har det blivit så?

Jag tror att det har att göra faktiskt med att det är för få byggaktörer i Sverige. Och de har i lite för hög grad ställt krav. Jag har ju sett sådana här manualer som de arkitekter som de jobbar med får i handen. Såhär ska takfot göras, såhär ska det göras. Det finns alltså inget utrymme kvar egentligen att göra det där som blir twisten på arkitektur. Och det handlar inte tror jag om att det egentligen skulle behöva bli dyrare att göra det på ett annat sätt. Men det är lite grann ett sätt att göra det enkelt för sig. Och det har gjort att man har fått de här husen som är väldigt ensartade bitvis. Och där tror jag att våra byggaktörer, ganska få byggaktörer, behöver tänka om. Därför att det här är inte framkomlig väg.

Men i dag så är det ju också så att vi står inför en period när vi inte längre kommer att kunna bygga lika mycket nytt. Det är helt klart att framtiden kommer att handla om att ta hand om det vi har, både i bostadsväg och i ännu högre grad kanske när det gäller kommersiella fastigheter och kontor och butiker och sådant där.

Just för att ytorna är bebyggda nu?

Ja, dels att ytorna är bebyggda, men vi lever också i en tid när vi inte längre kan slösa med resurserna. Vi kan inte hålla på att plocka ner hus som är 20 år gamla för att bygga någonting annat. Vi kan inte heller för den delen bygga om hus på fel sätt. Jag tror att en framtidsbransch är de på de här byggnadsmatcharna. Man ska börja titta på vad har vi för hus här och vad är det för verksamhet som skulle kunna fungera där med minsta möjliga förändringsinsatser. Då är det oftast så att en verksamhet kanske sitter i ett hus och man vill vara kvar, men det kräver sådana ganska stora insatser i det huset för att kunna vara kvar mot om man flyttade till någonting annat som kanske redan finns men som då man skulle kunna mycket bättre liksom kliva i. Och där tror jag man måste tänka om väldigt mycket.

Vi kan inte, alltså arkitektur och byggbranschen framgent kommer inte primärt handla om nybyggnad, utan den kommer att handla om transformation, ombyggnad och omhändertagande av det vi redan har. Och sen ett visst mått av nybyggnad. Och då, men det är mer på marginalen tror jag. Och det har att göra med vår klimatframtid. Vi kan inte gå på som vi har gjort och se hus som på något sätt slit- och slängvaror. Man ersätter efter ganska kort tid. Det går inte.

Men du, har det funnits en dragkamp mellan arkitekten och arkitektens konstnärliga ambitioner och uppdragsgivaren, byggherren genom åren? Där den ena parten stundtals har varit starkare än den andre.

Jo men så är det naturligt att det har funnits det och jag tycker inte man ska skylla på den ena eller andra parten. I de lyckliga sammanhangen så är det på något sätt att arkitekt och byggherre, man brukar säga att det är som två föräldrar, pappan och mamman till huset som blir. Och om de har funnit varandra, då kan det bli väldigt bra barn så att säga.

Men sen är det naturligt så att periodvis har, och framför allt har väl kanske ändå byggherrarna, byggbranschen varit väldigt stark och det har väl grundlagts redan under miljonprogrammets dagar. Alltså vi fick en byggbransch som behövde vara stark för att klara den här uppgiften naturligtvis. Men det blev ibland då på bekostnad av det här som ger de här upplevelsemässiga kvaliteterna.

Och men samtidigt så finns det väl också helt klart i arkitektbranschen en del som är lite ”prinsessan på ärten”-typer som på något sätt inte heller är beredda att också se, men vad är egentligen uppgiften? Det här är förutsättningar. Hur utifrån givna förutsättningar, hur kan vi då åstadkomma någonting? Utan man liksom då tycker ja men om inte jag får göra det här så då får det liksom vara. Nu spetsar jag det här naturligtvis, men jag tror att det finns båda sidorna och där tror jag att man måste hitta nya sätt att mötas.

Och jag tror att det här är inte bara byggherrar och arkitekter, utan det är också politiker, det är gemene man och det är också vi som på olika sätt också håller på med det befintliga. Alltså jag är arkitekturhistoriker och väldigt mycket av min tillvaro handlar om att jag tittar på det som finns och hur det kan leva vidare och hur det kan i vissa fall skyddas mot saker som man kanske inte ska ge sig på att göra med det. Men i andra fall också hur man kan locka fram nya kvaliteter genom att göra tillägg, genom att göra förändringar, genom att göra transformationer. Men de här grupperna måste på ett helt annat sätt tror jag mötas, inte bara i de specifika projekten, utan också ha en dialog igång kontinuerligt.

Och jag är optimist, jag tycker jag ser att det finns tendenser till det, men det är väldigt mycket kvar fortfarande. Och där tror jag att alla de organisationer som också finns, Sveriges Arkitekter och byggbranschens olika organisationer och kanske vi som på olika sätt är löshästar och håller på med det här med det befintliga, måste hitta ett sätt att börja liksom snacka ihop oss, inte bara kring de specifika projekten, utan mer allmänt. Kopplat också till den kontext vi faktiskt nu lever i att vi måste se det vi har på ett helt annat sätt som en tillgång för framtiden och det är att bygga i det redan byggda som framtiden i första hand kommer att handla om.

Och då gäller det att göra rätt grejer, att göra de smarta tilläggen på de här miljonprogramshusen som gör att man helt plötsligt lockar fram de här kvaliteterna som har varit svåra att se men som kanske finns där. Att på ett klokt sätt se hur man kan addera någonting i vissa typer av miljöer som gör att de blir rikare som livsmiljöer för många av oss. Att man också tar fasta på den här längtan som uppenbarligen finns efter en mer, ska vi säga, arbetad arkitektur. Men inte så att man tror jag kopierar det som har funnits tidigare. Det är aldrig en framkomlig väg. Då blir husen kulisser och det är som om vi skulle gå och ta på oss någon slags masker när vi går runt på stan. Nu talar jag inte om munskydd utan masker. Man vill ju, det man möter vill man ju också se vad det är.

Men det finns ju däremot väldigt mycket inspiration att hämta ifrån det som vi har gjort tidigare att väva in i det vi nu gör för framtiden. Och inte minst just det här med skalorna, att det här som vi har nära skalan, den måste vara liksom det här som man också känner omsorgen. Att den som har tänkt ut det här huset har tänkt på mig och mina barn eller min gamla mamma eller någonting sånt där. Så det finns väldigt mycket att göra men mycket att lära av historien.

Men däremot tror jag inte på det här som somliga nu förfäktar att man mer eller mindre ska kopiera det eller vi ska bygga inte någonting som är inspirerat av jugendarkitektur, vi ska bygga jugendhus. Det blir ju liksom en helt absurd, tom gest. Jag brukar lite elakt säga såhär, den som i dag har pengar nog att köpa en ny el-Porsche, han vill ju eller hon vill ju inte att den ska se ut som den el-Porsche som Ferdinand Porsche presenterade på världsutställningen i Paris 1900. Utan han vill eller hon vill att den ska se ut som en modern el-Porsche. Och samma sak med våra byggda miljöer. Det gäller att ta vara på liksom det som är kvalitet, det som gör att vi känner oss hemma och liksom omsorgen om oss när vi rör oss i byggd miljö. Men det ska inte vara någonting som vi kan inte ta på cylinderhattar och krinoliner och gå omkring och tro att allting blir bra för det. Vi lever inte i den tiden längre, vi lever i en annan tid och den tiden måste ju vara vår tid. Men det ska vara en tid med omsorg, kvalitet, närhet och lekfullhet framför allt. Och där har vi en resa att göra fortfarande.

Så om du Martin skulle få välja, hur skulle du vilja att arkitekturen utvecklas nu de kommande åren?

Jag skulle vilja att det är en arkitektur som gör att folk känner sig hemma och känner att de kan känna en stolthet över den miljö de rör sig, jobbar i och bor i. Men jag tror att det också ska vara miljöer som då har där det gamla finns med. Det vill säga att gamla byggnader sparas, finns med som en slags fasta punkter även när man kompletterar med nytt. Att också det nya som kommer på något sätt hämtar näring och inspiration från historien men gör det på ett helt eget sätt för vår egen tid. Då tror jag vi har kommit någonstans. Jag tror att förutsättningar finns för det här för jag tror att viljan finns hos hela fältet med aktörer faktiskt i dag.

Och du är inte med i Arkitektupproret?

Nej, det är jag inte.

Tack för att du kom hit.

Tack.

Du har lyssnat på Fastighetprofilerna, en podd från Tessin. Hos Tessin så kan du investera direkt i säkerställda lån till byggprojekt och få en god avkastning på ditt kapital. Gå in på tessin.se och registrera dig på nyhetsbrevet så får du en uppdatering varje gång det finns ett nytt projekt att investera i. Jag heter Jacob Bursell. Tack så mycket för att du lyssnade. Vi hörs. Hej då!