Det här är en automatisk textversion av vårt poddsamtal, framtagen för att du lätt ska kunna söka och navigera mellan olika segment. Texten kan därför innehålla visst talspråk och mindre grammatiska fel.

I det här programmet träffar vi personer som verkar i den svenska fastighetsbranschen. Fastighetsprofilerna är ett samarbete mellan ekonomipodden Kapitalet och Tessin, företaget som gör det möjligt att investera i fastighetsprojekt via crowdfunding. Jag heter Gunnar Harrius.

På lång sikt så är det alltid en bra affär att köpa något som är nere på botten. Det spelar ingen roll om det är aktier eller fastigheter eller något sånt. När det är riktigt, riktigt nere på botten. Så över tid, någonting kommer ju hända med den. Man kan ju inte riva det liksom eller... Man tar ett väldigt långt perspektiv på det och säger att och sen handlar allt om uthållighet.

Olle Larsson är grundare och vd för Sisifosgruppen, fastighetsbolaget som blivit känt för att ta sig an annorlunda, ofta svåra projekt. Projekt som ingen annan vill ta i med tång. Företaget har blivit känt för sitt arbete med Wenngarn, ett område norr om Sigtuna som innan Sisifosgruppen tog över var en av Sveriges värsta platser. Ett slumområde med koppling till maffiaverksamhet.

Men det är kanske Olle Larssons senaste projekt som rönt allra mest uppmärksamhet. Sedan förra året står nämligen Sisifosgruppen som ägare för Dragon Gate, Sveriges kanske märkligaste byggprojekt någonsin. Ett ofärdigt hotell och konferenscenter i Älvkarleby med ett tillhörande museum om Kina, en replika av Himmelska fridens torg och en terrakottaarmé.

Självklart kommer vi prata om Dragon Gate i det här avsnittet, men vi börjar med Olle Larssons start i den här branschen. Han är några år över tjugo, jobbar med logistik på Rusta och ska köpa sin första lägenhet, en vind under produktion med utsikt över hela Stockholm. Det är 90-tal, räntorna är tolv, tretton procent och han lånar av alla han känner för att ha råd med den ofärdiga vinden. Och ett år senare, när lägenheten äntligen är klar, ger han ett kanske inte helt genomtänkt löfte under en sen kväll. Ett löfte som blir starten på det som i dag är Sisifosgruppen.

"Och sen när vi byggde där så tyckte jag att det var så illa skött. Alltså logistikmässigt i och med att jag är logistiker så tyckte jag att det tog tolv månader att bygga den här lilla skitlägenheten. Så det var helt vansinnigt. Så jag satt väl på taklagsfesten och skröt om att man kunde göra det här på halva tiden och till halva pengen och så. Och sen drack vi mer whiskey och sen så, ja, så lovade jag ju att vi skulle starta bolag i så fall tyckte de och göra det för att, ja, då sa jag väl: 'Det är klart vi ska göra det.' Och sen på morgonen knackade de här byggarna som jag hade suttit och pratat med på dörren och sa: 'I morgon, nu ska vi starta bolag.' Och det är Sisifosgruppen i dag då som kom från den där taklagsfesten och whiskeyn."

Jag tänker att steget från den knackningen på den kanske lite bakfulla morgonen till vägen till där vi är i dag är liksom lång så klart. Men hur såg uppstartsprocessen ut efter den här knackningen?

"Jag tror att—Idag ser jag ofta lite unga entreprenörer som vill starta. Vi jobbar mycket med mentorskap och UF och sånt. Det är ju att oftast så gör man det vid sidan om. Man fortsätter sitt vanliga jobb och sen gör man liksom dubbelt med sin dröm. Så vi lyckades till sist liksom övertyga någon att sälja en vind och en råvind som var nästan gratis på den tiden naturligtvis till oss. Trots att vi inte hade något track record då. Så under den processen så jobbade jag ju som vanligt inom Facetten och Rusta-butikerna och så. Det var ju liksom två år som gick parallellt med att jobba och driva fastighetsutvecklingsprojekt på ja, fritiden eller kvällar och helger."

Vad tog du med dig från logistiksvängen in i fastighetsbranschen?

"Ja, nästan allt, alltså till och med för mycket skulle jag säga. Det här är ju liksom nittiotalet och lean kommer och Kaizen, alltså byggbranschen var extremt konservativ där man egentligen hade åtta yrkesgrupper på ett badrum som ingen kunde ta hjälp av varandra och måste komma exakt i tid. Om någon försvann, om plattsättaren inte kom, då kunde liksom inte rörmokaren göra klart. Så att just att jobba med logistik och samarbete så drev jag nästan det för långt från början och blev ovän med alla. För här kom den här liksom ja, skjorta- och slipsbeklädda unga killen och ska berätta hur byggbranschen funkar. Jag var tjugofyra år, då var det tjugofem år. Sen jobbade vi ju i femton år och byggde ungefär tvåhundra vindar. Så att det har ju varit liksom ett vindsnötande från nittiofyra till 2008 i princip innan vi började gå på större affärer som vi gör i dag."

Jag tänkte vi skulle prata lite om det. Du har sagt i någon intervju att ni tar igen ganska många projekt som inte så många förstår. Och det är en grej jag tänkte på också när jag kollat igenom din historik och vad ni håller på med nu. Vad är det som lockar med just de här projekten som kanske inte så många förstår?

"Alltså jag brukar säga att vi drivs ju av nyfikenhet. Alltså att vi är lite nyfikna, vi lär oss saker, lust och en stolthet. Och med stolthet menar jag inte att vi är malliga på något sätt, utan att jag gillar utmaningar. Jag gillar liksom när folk säger att det är omöjligt, då blir jag jäkligt triggad. Och det är ju det som är Sisyfos och den grekiska mytologin, att se någon glädje i det omöjliga och det här tröstlösa. För vi har ju formulerat också så nu att vi köper det ingen annan vill ha. Och det är ju inte så jäkla korkat egentligen. För att det ingen annan vill ha får du för det första ett väldigt bra pris på. Konkurrensen är begränsad. Du får ett väldigt bra samarbete med kommunerna för alla vill att man måste göra något åt de havererade projekten. Och du får väldigt mycket media på det för att media gillar att skriva mycket om de här kraschade projekten då."

"Så då blir den som kommer in lite av en vit riddare, vilket jag definitivt inte är. Men nästan, det finns folk som har sagt till mig ofta att det blir så att de tackar mig för att jag satsar mina pengar på att rädda kulturarv och annat liksom. Så att jag slipper också den här penningdiskussionen ofta, utan kan jobba med värdeskapande. Så det är väldigt roligt att jobba med omöjliga projekt."

Hur mycket tänker du är för att det här är de roligaste projekten kontra att det här är de som faktiskt är de bästa affärerna?

"Ja, jag skulle säga så här att vi bygger värde och inte pengar. Det vill säga vi försöker hitta där vi kan göra störst skillnad och skapa värde och sen hitta ekonomin efter. Och jag upplever att i och med att konkurrensen är begränsad och så, så är det också de bästa affärerna. Så jag skulle säga att det är nästan hundraprocentigt överlapp på det här med lönsamhet och att det är svåra eller omöjliga projekt då. Och det är lite logiskt. Gör man det som ingen annan klarar av och som är svårt med länsstyrelse och riksintresse och Q-märkningar, ombyggnationer och regelverk, då har man också bättre marginaler när man går in på en marknad där det finns oerhört många aktörer, som det blev på vindarna och som det är på nyproduktion."

Jag skulle säga att du blivit lite av en offentlig person i och med köpet av Wenngarn. Är det en korrekt analys?

"Ja, det är det. Och det beror ju delvis på att någon måste ju garantera eller panta på något sätt. Vi har ingen ambition att sätta upp mig som frontfigur, men det är ju väldigt viktigt för förtroendets skull att det är en människa som står och garanterar något. Så det var ju skälet att vi klev fram på det sättet."

Som utomstående så låter det ju som ett i princip omöjligt projekt. Det beskrivs som ett av Sveriges absolut värsta områden. Det var Sveriges värsta hyresvärd. När ni började med det här så upptäckte man bara den ena grejen efter den andra. Du talar om bordeller, alltså helt galna saker verkligen. Vad fick er att vilja ta er an det här överhuvudtaget?

"Det är ju så när man tittar på projekt så behöver man liksom skala ner det till de olika delarna. Vad är det egentligen? Som Dragon Gate är kanske sju olika projekt och en mark med sexton hektar och ett läge vid E4 och full infrastruktur. Men precis så var det med Wenngarn. Priset jag köpte Wenngarn for hade inte räckt att bygga grunderna till alla fastigheter som stod där. Det hade inte byggt vägar och belysningar. Så det är en sån enorm infrastruktur och mycket investerat. Så jag tog den risken som låg i både finansiering och i detaljplan och det mot en väldigt stor uppsida."

I är lite nyfiken på den riskkalkylen. Hur går man till väga rent praktiskt när man tittar på ett projekt som Wenngarn? Vad är uppsidan och vad är nedsidan? Hur går det till?

"Ja, men man tittar, och det är samma med Dragon Gate eller Kaggeholm. Med väldigt många projekt kan man säga att långsiktigt, om man tittar i ett historiskt perspektiv, så är ju Wenngarn ett samhälle eller Kaggeholm ett samhälle. Eller liksom Margaretahemmet och så vidare som vi jobbar med. Och då måste man säga att på lång sikt så är det alltid en bra affär att köpa något som är nere på botten. Det spelar ingen roll om det är aktier eller fastigheter eller något sånt. När det är riktigt, riktigt ner på botten."

"Så över tid, någonting kommer hända med Dragon Gate. Man kan ju inte riva det liksom, och Wenngarn. Så att man tar ett väldigt långt perspektiv på det och säger att sen handlar allting om uthållighet. Och uthållighet handlar ju dels om att få med sig finansiering, det vill säga banker och andra. Uthållighet handlar om att klara av detaljplaneprocesser, bygglov. Uthållighet handlar om att hantera marknadsdippar upp och ner och kunna överbrygga en dipp liksom finansiellt."

"Så att risken handlar inte i min värld om möjligheten att misslyckas på grund av att tanken är fel eller idén, utan att de här kortsiktiga uthållighetsriskerna som jag kallar dem, att man inte klarar det. Och där tog vi en rejäl risk för vi var inte alls mogna att göra Wenngarn. Så det var ju ren okunskap och brist på rutin som gjorde att vi köpte. Sen när man väl står där, då får man göra det bästa av situationen."

Ja, och hur gör man det?

"Ja, man tar små steg varje dag brukar jag säga. Samtidigt som man har en strategi väldigt tydligt hur man jobbar med kommuner. Att man jobbar liksom med att lägga upp en strategi. Om jag nu vill ha en detaljplan, hur ska jag lyckas med det på sex månader? Om jag nu måste sälja, när måste jag börja sälja? Så man bestämmer liksom, vad måste jag lyckas med att göra en strategi? Och sen är det bara att börja trampa. Det är så här små steg varje dag."

"Och det är lite kan jag tycka att jobba med så här omöjliga fastigheter eller svåra fastigheter är lite som en idrottsprestation liksom. För det är lite som när man träffar idrottare som ska ta OS-guld eller vinna VM-medaljer så är det så oerhört många små pusselbitar som man hela tiden måste genomföra. Så att det är nere i grottekvarnen och köra liksom."

I Wenngarnfallet, fanns det någon gång du kände att nu är vi ändå på rätt spår, nu tror jag vi kommer klara det här?

"Ja, det var ju första försäljningarna som var helt avgörande. Alltså, vi var ju beroende av att människor som för ett och ett halvt år sedan, alltså 2013, aldrig hade åkt upp till Wenngarn, aldrig vågat kliva ur bilen på Wenngarn – vi pratar om extremt mycket brottslighet och osäkerhet, otrygg miljö – och få dem att investera liksom mångmiljonbelopp i lägenheter på så kort tid med så dåligt varumärke. Det var ju nyckeln. Så när vi släppte första försäljningen och den tog slut på tjugofyra timmar, då kände jag nog att det går inte att misslyckas. Nu är vi hemma. Sen har det ju varit ups and downs efter det, men efter den punkten var jag extremt trygg."

Jag tänker att det någonstans är att man vill vända ett varumärke i det här fallet. Hur går den processen till?

"Många platsvarumärken och destinationsutveckling, som är kanske våran huvudgren, jobbar ju jag mycket med duktiga människor inom event och brand experience och sånt. Vi har även ett företag inom det. Så vi har mycket diskussioner om att ett dåligt varumärke är en mycket bättre potential än inget varumärke. Och det delar jag med Torsten Jansson, New Wave Group. Han brukar säga att ett dåligt varumärke som kostar en krona är en kanonaffär för det är ett varumärke."

"Dragon Gate är ju en av Sveriges mest kända byggnader. Vi har gjort en varumärkesvärdering på ett negativt varumärke på femtio miljoner bara för att alla vet vad det är när du väl fyller det med innehåll. Så det här dåliga varumärket är en extrem möjlighet och ju sämre det är, ju bättre blir också resan. För det vi gör, vi gör ju en reseberättelse i våra böcker och då är det bara en fördel att det är riktigt, riktigt illa från början, för det blir en bra berättelse och folk gillar bra berättelser."

Om man ska försöka beskriva hur det var när det var som allra värst där, hur låter det?

"Du kan tänka dig själv att på tillträdesdagen klockan tre på morgonen så ringde brandkåren. Då står två stora byggnader i brand. Klockan tio ska vi tillträda. Då har den säljaren varit nere i Schweiz i ett bankvalv och hämtat pantbrev som har varit försvunna. Jag ringer till försäkringsbolaget och frågar: 'Vad gäller försäkringen?' Han var ju oförsäkrad mellan noll och tio på tillträdesdagen, för man är ju försäkrad från den dagen. Och de hade aldrig hört frågan och ställde tillbaka: 'Ja men varför frågar du det?' 'Ja, nej men jag ville bara kolla.' Och så kommer det tillbaka att: 'Jo, men den gäller.' 'Jaha, ja för det brann lite här i morse.'"

"Och det var liksom trettiofem brandkårer och poliser. Så att det blir sån där... I jag kommer ihåg när jag åkte mot Wenngarn och hela himlen var ljus och vi ska tillträda klockan tio. Man är nervös för det. Och sen blev det ju då problem med utpressning och med en del individer som bodde på området som hotade mig och min familj. Så jag hade livvakt ett tag och så där. Så under den perioden, oktober, november, så blev det lite så där när det är så jävligt att man måste skratta åt det, det blir nästan galghumor. Vad fan har vi gjort? Det brinner och det är hot. Det var verkligen en jobbig period. Men sen när man kommer över det, då blir ju det en referenspunkt, då blir det ju bara bättre. Så det är ju bra att ha sådana här riktiga downs, så här riktiga kaosdagar."

Men tvivlade du aldrig på huruvida det var värt det eller inte?

"Fast du sitter ju i skiten där liksom. Du har ju köpt det och du har lånat och du har pantat allt du har. Så man kan inte lägga sig ner och dö. Så det är klart att i det läget hade man ju gjort det ogjort, om inte annat för familjens säkerhets skull. För det är nog det värsta jag har varit med om i mitt liv. Det är ju att jag är lite galen, entreprenörskap är galet i sig och vi hittar på galna grejer. Det kommer ju på mig, men jag har fyra tonårsdöttrar och en fru och familj som blir drabbade. Då är man inte så kaxig."

Historien om Wenngarn är en av fastighetssveriges mest omtumlande. Innan Sisyfosgruppen tog över fick ambulansen poliseskort in på området. När Olle Larsson köpte det hittade man hundrafyrtio stulna, övergivna bilar. Men ett år senare hade man skapat vad man själva kallar ett modernt bysamhälle. Och Wenngarn hade nog varit det som definierat Olle Larssons fastighetskarriär, om det nu inte vore för det här övergivna hotellet längs E4.

Dragon Gate, när hörde du talas om det första gången?

"Jag är ju fastighetsintresserad och gillar konstiga saker och så där. Så jag har ju känt till Dragon Gate även fast jag aldrig har varit där tidigare. Redan innan var ju Dragon Gate ett hotell och en rastplats från tidigt åttiotal, i mitten på åttiotalet från Älvkarleby. Och redan då var det ju superkonstigt när man åkte upp. Jag jobbade i Gävle på den tiden. Så jag åkte förbi där varje dag, nästan varje vecka och så tittade jag på det där gula höghuset vid E4 med ett hjärta på, Älvkarleby Hotell, som var något slags monument och inte var riktigt i drift, något galet kommunprojekt. Så att redan det har fascinerat mig i trettio år egentligen. Och sen när kinesen började bygga så har man ju... Ja, jag har känt till det så länge det har funnits, men inte vetat någonting egentligen."

Om man av en händelse inte vet vad som faktiskt hände på platsen så är det, kan man nog säga, en hel del. 2004 köpte den kinesiska affärsmannen Yixiong Li det gamla hotellet för att bygga om det till en mötesplats för svenska och kinesiska affärsmän. Det projektet havererade och istället byggdes en restaurang, ett hotell, ett Shaolintempel, en kung fu-skola, ett kinesiskt torg och världens längsta trärelief. Det är kort sagt en väldigt konstig plats. Och det byggbolag som färdigställde allting fick redan från början kritik för dåliga arbetsförhållanden. Delar av anläggningen hade byggts utan bygglov och 2008 utsågs Dragon Gate till årets sämsta bygge. Dragon Gate hade blivit ett skämt. Så varför i hela fridens namn fick Olle Larsson egentligen för sig att det här kunde vara någonting för honom?

"Det var så att jag stod och... Vi hade Region Uppsala på Wenngarn och pratade samhällsutveckling och balans mellan bo, verk och besök. Hur man skapar livserbjudande, och stod där och drog egentligen Sisifosmodellen av våra arbetsmodeller. Och då blev de väldigt positiva och började säga så här: 'Men vi har liksom här Österbybruk står tomt, kan inte ni ta tag i det?' Alla kommuner brukar jag säga har ett sånt där sorgebarnsprojekt som de inte vet vad de ska göra med. Och sist i raden stod en kille som bara: 'Ja, men jag är från Älvkarleby kommun. Vet du att Dragon Gate är till salu? Kan inte ni köpa det?'"

"Ond då började alla skratta. Det var ju så här, ja du vet, du är inte klok eller? Och då tyckte jag att det var lite roligt för i den här energin så var det ändå ganska kul när folk skrattade. Det är energi, då finns det ju någonting där. Likgiltighet är ju den svåraste känslan att hantera när folk inte bryr sich. Men när folk tyckte att det där var jävligt spännande... Då svarade jag location, location, location och lite så här standardsvar att läget är för svårt tror jag för oss. Vi jobbar mellan Stockholm och Uppsala främst och vi har en väldigt tydlig location-strategi."

"Men sen två veckor senare, det här var ett och ett halvt år sedan ungefär, så pratade jag med James Mek som jobbar på Baltasar, som höll på med fastighetsköp och försäljning. Då sa han: 'Men Olle, du måste köpa Dragon Gate, det är en superbra grej.' Och jag sa nej, nej, nej, det är inte en chans. 'Jo, men det kostar nästan ingenting. Det blir skitbilligt, nästan gratis.' Och då vaknade jag lite grann. Så då åkte jag upp och tittade på det och det var höjdpunkten 2017 för mig. För det var en riktig chock. Det var inte alls i närheten av vad jag trodde att det var. Så efter det var jag ganska inställd på jag att vi skulle på något sätt köpa den här grejen."

Vad var det du såg där uppe vid E4? Folk har ju fått någon bild om att det är ett enda stort fuskbygge.

"Och det må vara så med bygglov och annat. Men det är väldigt mycket pengar seriöst investerade ända från 80-talet där och liksom reell infrastruktur. Och det är klart, det är mycket brister och mycket som har gjorts halvdant, men i grunden så är det ju en jäkligt välbyggd och intressant anläggning med ett otroligt lågt ingångsvärde för oss då."

"Och sen tyckte jag att det här kinesiska... Jag blev otroligt fascinerad och började läsa på om Kina. Alla våra projekt är ju reseprojekt för mig. När jag började med Wenngarn då lärde jag mig en massa om Magnus Gabriel De la Gardie och 1600-talet och slotten och historia. Och när vi började med Kaggeholm då får jag lära mig både historia om Pingströrelsen och Lewi Pethrus, och Margaretha får jag lära mig om. Så att jag själv blev väldigt fascinerad över att jag visste så lite om Kina. Jag är så otroligt okunnig om världens största land som är större än hela västvärlden i befolkning. Så då blev det nästan en sån aha-upplevelse. Nu kan jag lära mig om Kina och ha skitkul och göra ett kanonprojekt på en gång. Så det var ett lätt beslut."

"Min fråga var om vi hade tid och kraft, för det behövs otroligt stark projektledning i ett sånt här projekt. Och då behöver du kunna bara satsa på det. Du kan liksom inte göra ett sådant projekt med vänsterhanden."

Du åker upp dit, du ser det här, du tänker: det här är inte alls så fuskigt som alla säger. Vad är nästa steg för dig då?

"Nej, men det är ju att sondera terrängen och prata med mäklarna och titta på möjligheterna. Sen är vi väldigt noggranna när vi köper våra objekt. Så jag sitter ju med kommunerna väldigt mycket och vi har ju en strategi där vi frågar kommunerna egentligen: hur kan vi hjälpa till att utveckla kommunen med det här projektet? Vad skulle ni vilja se hände? Sen träffar vi väldigt mycket lokala partner och andra och banken och diskuterar: var finns energin och framtiden i det här projektet? Så att det är väldigt mycket kommunkontakter och sen naturligtvis diskussioner med säljarna då, kinesen. Och väldigt mycket riskhantering."

"Det är ju det. Ett sådant här projekt, hur ser varumärkesrisken ut? Hur ser finansieringsrisken ut? Hur ser uthållighetsrisken, bygglovsrisken, och så vidare ut? Så det är ju väldigt mycket. Vi är ju risktagare. Vi är ju lite galna i Sisyfosgruppen, men det innebär ju inte att vi inte analyserar risken och tar höjd för den. Vi måste göra det, annars skulle vi inte överleva."

Jag gissar ju vad svaret är på den här frågan, men vad landade ni i när ni tittade på riskerna?

"Ja, jag ser bara potential i projektet och att riskerna är ytterst begränsade. Lite beroende på vad du har för tonalitet när du pratar med media och andra, vad du lovar och hur du närmar dig projektet. Men vi tycker att den här strategin och hur vi känner för projektet – det vill säga vi har inte en aning om vad vi ska göra, vi lovar ingenting, men det står här, man kan inte flytta det, vi tror att vi kan göra något bra av det och vi ska kämpa för det – funkar. För vi såg att den stora risken för oss var ju varumärkesrisken."

"Vi har ju under tjugofem år mer eller mindre lyckats med våra projekt och fått ett bra renommé. Vi har gjort misstag, men vi har ändå lyckats kämpa oss fram. Och att ta sig an ett projekt och inte fullfölja det, det skulle ju vara att förstöra väldigt mycket av det vi har byggt upp. Så det är den risken som kändes tyngst då."

Hur såg kontakten med kineserna ut?

"Ja, det var bara via ombud. Han har ett ombud i Sverige då som också är kines, eller svensk-kines då. Och sen är det via mäklaren. Mr. Li då, som är en fantastiskt spännande person och som vi använder mycket i berättelsen om projektet. Han är ju en bit över sjuttio och har liksom släppt det projektet. Jag tror att det har gjort ganska ont kring elva, tolv. Alltså den här dåliga kommunikationen med kommunen och att de inte lyckats lösa de här bygglovsproblemen så han kunde öppna det här hotellet. Jag upplever inte att han... Vi har skickat en del brev till honom och bett honom liksom, för vi vill ju fullfölja lite av hans vision. Vi tycker den är spännande, men vi har inte fått någon respons, utan det har handlat om pengar."

Då undrar man ju, vad får man hosta upp för Dragon Gate?

"Alltså, egentligen är det ju ingen hemlighet, utan anledningen till att jag undviker att prata om det är ju att media oftast fokuserar väldigt mycket på summor. Så att det blir liksom att om man säger beloppet så blir det rubriken. Om jag inte säger beloppet så blir liksom köpet det intressanta eller att någon har gjort det, den här klipparmentaliteten. Så jag brukar säga att priset är betydligt billigare än att köpa en villa på Munkholmen där jag bor, eller ungefär samma pris. Då förstår man ungefär. Så att någonstans mellan tio och tjugo miljoner är förvärvskostnaden."

Och vad ska ni göra med det?

"Ja, alltså vi är fortfarande lite på 'jag har ingen aning'-fasen. Jag upplever att det sättet att närma sig ett projekt – det vill säga inte ha lösningen utan ha processerfarenheten med delaktighet, våga möta upp, våga bjuda in och hitta mötesforum och gå runt på plats – fungerar. På Wenngarn gjorde jag fyrahundra promenader med potentater och näringsliv och kommuner och banker och gick runt och pratade. Då hittar man ofta var energin finns och man hittar aktörer som vill vara med och partners och så vidare."

"Så att vi har sagt att första året ska vara ett testår, alltså nån slags portfoliotänk. Att vi gör allt, vi sänker tröskeln för att göra saker där. Tänker som arena så tar vi emot allt från Ferrari-klubben och Moderaterna och technofestivaler och fester och bröllop. Och vi har ett tjugotal grejer som kommer hända redan nu. Livegrupper som kommer dit och kör några dagar. Så att vi tycker att själva Dragon Gate-delen av det är ju en arena. Så nu gör vi i ordning hotellet med sextio rum, tvåhundra bäddar som ska vara klart i början på april. Femte april ska vi öppna hotellet då. Och sen kommer det vara sex månader med massor med spännande grupper som kommer dit. Och då har vi sänkt tröskeln så att vissa, om det är ideellt, kan komma dit gratis. Men vi vill att alla ska prova, då testar vi anläggningen."

"Sen tror jag att vi säger att vi har fyra verksamhetsområden där vi kan agera och göra skillnad. Och det är inom handel, trade eller mötesplats for handel. Utbildning, där man kommer dit och utbildar sig i någonting, till exempel yoga eller martial arts eller tränar någonting. Kultur, det vill säga att man möter kinesisk kultur, svensk kultur, mötet mellan kulturer. Och det fjärde, det är ren fest. Det är bara att man kommer dit och har jävligt kul med någonting."

"Och nu pratar vi bara två hektar Dragon Gate. Fastigheten är sexton hektar, det är en rastplats, det är ett Shaolin-tempel på tolv, trettonhundra kvadrat. Vi kommer att ha camping, så man kan campa där och stanna till med husbilar. Butik, lite lekland för barn. Så att det är lättare att säga vad kommer inte hända på Dragon Gate. Jag vet inte vad som kommer hända, men vi tar det... Det är lite 'Yes Man' över det, som Jim Carrey-filmen. Att folk kommer till mig och säger: 'Can vi få göra det här?' Ja. Och ur det så tror vi att vi kommer att hitta massor, massor med energi. För det är människor som skapar energi i ett samhälle. Vi är bara möjliggörare, vi bara erbjuder fastigheterna. När du får dit framför allt unga människor eller nyfikna människor eller människor som vill saker, då kommer det bli en jäkla energi där för det är en så otroligt häftig miljö som inspirerar människor."

Men jag tänker ändå att det här är väl ändå lite nya tassemarker för er, att börja tänka arena för camping och så. Är det ett medvetet drag att ni vill göra lite andra saker också, eller är det en följdeffekt av att ni nu har Dragon Gate?

"Ja, det är en följdeffekt. Det är som en snöboll. Vi gör ju ingenting själva heller längre. På Wenngarn var vi tvungna att starta tjugotre verksamheter med restauranger, hotell, företagscenter, gym och turridning, bageri, musteridryckeri, för att bygga samhället. Nu känner vi att vi har en starkare position, att folk har ett högt förtroende för oss och vi kan, om vi möjliggör för dem, kommer de att göra sin grej där. Så det är inte vi som kommer att driva camping, det är inte vi som kommer att göra festivaler. Det är två festivaler planerade. Det är inte vi som kommer att driva hotellet eller göra event, utan vi bara försöker sänka tröskeln så att andra kan tjäna pengar eller fullfölja sina drömmar på Dragon Gate."

Jag förstår hela den här yes man-mentaliteten. Jag tycker det är härligt liksom. Det lået spännande, men det låter också lite... Det är ju lite luddigt helt enkelt.

"Ja, det är lite luddigt och yvigt ska man kunna säga. Så att vi tror att det här är en begränsad period. Vi försöker se det som att man börjar göra, istället för att sitta ett och ett halvt år till och investera och planera och bygga och sen starta en verksamhet som vi inte alls vet om den funkar, så tror vi på det här sättet att testa saker. Så vi ser det mer som en testbädd. Och alla de här som har första eventen, det är testprojekt. Och det kommer nog av de här femti grejerna som säkert kommer hända mellan femte april och kanske sista september, så kanske det kommer bli riktiga floppar och riktiga höjdare. Vi ser det som en testbädd och vi kommunicerar det ganska tydligt att det här är ett test för att se vad det funkar för och vilket behov vi kan fylla och vilket värde vi kan skapa."

Testballonger till höger och vänster, hela den grejen. Men jag tänker, har du någon bild av vad du skulle vilja händer där?

"Ja, jag tror att jag har nog ganska klart för mig vad jag tror att det kommer att vara om tio år, men jag tänker inte berätta det. Jag tror precis... Jag tror att vi har ett problem i vårt samhälle med att alla ska sitta på lösningar. Och jag märkte det när jag går ut och säger att jag har inte en aning. Du köper ett projekt och tar an en uppgift men vet inte vad du ska göra, hur du ska lösa den. Jag upplever att det mottogs väldigt positivt av väldigt många och att människor engagerade sig i det. Och det är skönt att se en tjock femtioårig gubbe säga, som har gjort massa projekt, att jag har ingen aning, för de flesta har ingen aning."

"Och den tekniken och det sättet att prata, att man faktiskt erkänner att vi litar på processen – vi vet att vi har klarat det förut, det står där, något måste hända och vi kommer att hitta det under vägen – gör att om jag skulle börja spela kunnig och rita upp en vision, då börjar folk förhålla sig till den och sticka hål på den ballongen. Medan jag låter andra skicka upp ballonger. Det kommer vi fortsätta jobba med."

"Och jag märker det även med mina barn. Jag sitter där och berättar och ger dem lösningar på allting. Men de vill inte ha lösningar. De vill bara höra att jag är lika osäker eller var lika osäker som de är när man är arton bast och ska börja jobba och satsa på karriär. Så det blir så där kejsarens nya kläder i säkerhet i företagskretsar ibland. Att man ska verka så jävla säker på det man gör för att folk ska lita på en, istället för att bara erkänna att jag litar på att jag kommer att klara det här projektet. Jag litar på processen, jag litar på mina medarbetare, jag litar på samhället. Men hur? Det vet jag inte."

Men hur viktigt tror du att det här är, någonting som ni kommer att ta med er till framtida projekt också? Just den här transparensen.

"Jag tror att hela det här sättet att jobba med processer och det senaste tillskottet i sisifosprocessen och Sisifos mindset är 'jag har ingen jävla aning'. Det är det senaste vi har lärt oss att det funkar. Och det är roligt att vara lite så där. 'Ja men är du inte orolig då?' Nej, för det har ju funkat tidigare. Vi litar på oss själva och förmågan att hitta lösningar. Så att jag har verkligen... Det blev lite chock för mig också att vi har fått så här fyra, femhundra mejl där människor verkligen försöker hjälpa till och komma med idéer. Så det är ett enormt engagemang och nästan alla börjar med: 'Jag hörde att du inte hade en aning. Jag har en aning.' Så det öppnar ju också kreativitet hos andra människor."

En Dragon Gate-fråga till. Jag pratade med ett par kompisar i går och sa att jag skulle träffa dig. Och jag fick bara en fråga tillbaka: hur vågar du?

"Ja, det där, jag får det så ofta. Frågan: hur vågar du? Och alltså, jag tror inte... Jag tänker inte 'hur vågar du?' Jag tänker inte mod. Jag tänker liksom att jag är så övertygad om att alla andra har fel och jag har rätt. Så jag ser inte 'vågar'. Jag satt med ett kommunalråd för ett par veckor sen och så sa han samma sak liksom. Han bara: 'Hur vågar du?' Jag bara: 'Hur vågar du sitta där med högst ansvar? Allt som händer är ditt fel. Så fort du säger något fel i media, varenda räkning du gör granskas. Om du gör något knasigt så får dina barn...' Alltså kommunalråd, politiker, det är modiga människor för mig. Fastighetsutvecklare..."

"Sen har jag, tror jag, en viktig fråga här med 'vågar', för det tror jag är en viktig fråga. Viktig för mig. Det är att jag har kommit fram till att det jag pysslar med som jobb bara är en lekstuga. Allt som är viktigt i mitt liv – mina barn och min fru och min frihet och mina vänner och min hälsa – det har ingenting med Dragon Gate att göra liksom. Så att jag är en extremt trygg människa, jag har en väldigt, väldigt bra omgivning och familj och vänner."

"Och då tycker inte jag... Jag tror att ett av de stora entreprenörsunderna, att Sverige har så mycket entreprenörer, inte är att nöden är uppfinningens moder, utan snarare att vi har en så trygg uppväxtmiljö från sextio-, sjuttio-, åttiotal med familjer och folk som bryr sig och vänner och samhälle. Så att vi kan vara galna för att när jag trillar ner och allt går åt helvete, då har jag världens bästa liv ändå. Och då blir ju inte 'våga' speciellt relevant."

Kan du aldrig känna liksom att när du är hemma på middag hos någon kompis och de berättar att de ska göra om råvinden till lägenheter, att du känner att det vore skönt att bara göra det där igen liksom? Bara fortsätta.

"Vi gör faktiskt råvindar igen. Vi köpte en råvind förra veckan i Birkastan. Nej, men det är ett väldigt mycket enklare sätt att tjäna pengar än att göra det vi gör. Men det är också ett väldigt, väldigt mycket tråkigare sätt. Och vårt motto är ju 'svårt är roligt, enkelt är tråkigt'. Så vi går ju loss på det som är svårt, så att vindar är ju ganska tråkigt. Så jäkligt tråkigt."

Hur många fler råvindar det blir för Olle Larsson återstår att se. Har du en aning om vad man kan göra med Dragon Gate så tycker jag att du ska höra av dig till honom. Han är beredd att pröva det mesta.

Du har lyssnat på Fastighetsprofilerna, ett samarbete mellan Ekonomipodden Kapitalet och Tessin. Tessin är en crowdfundingplattform där du kan investera i fastighetsprojekt tillsammans med andra och få en god avkastning på ditt kapital. Investeringarna utgörs av säkerställda lån till fastighetsbolag och möjliggör fastighetsprojekt som annars inte hade blivit av. Varje vecka listas nya projekt på plattformen. Registrera dig på tessin.se för att ta del av projekten. Men kom ihåg att alla investeringar sker på egen risk.

Det var allt för den här veckan. Jag heter Gunnar Harrius. Hej då!