Det här är en automatisk textversion av vårt poddsamtal, framtagen för att du lätt ska kunna söka och navigera mellan olika segment. Texten kan därför innehålla visst talspråk och mindre grammatiska fel.

Du lyssnar på Fastighetsprofilerna, en podd där vi träffar investerare, entreprenörer och visionärer i den svenska fastighetsbranschen. Programmet ges ut av Tessin i samarbete med oss på Ekonomipodden Kapitalet. Och jag heter Erik Wahlin.

Jag trodde faktiskt att det var typ som de här Mitt i eller något liknande. En lokal tidning då. Så det var det jag trodde jag sökte. Sen när jag kom på intervjun då och träffade vd:n och grundaren här då Rolf Andersson, så var det ju inte ens Lokalnytt som de hade i tankarna, utan det var ju Fastighetssverige då som i och med det skulle se dagens ljus. Men jag fick i alla fall jobbet och som första person in där egentligen då och var med och formade tillsammans med ett par layoutare så formade vi Fastighetssveriges magasin till vad det blev sen då.

Eddie Ekberg är sedan många år tillbaka chefredaktör för Fastighetssverige. Ett mediebolag som via nyhetsbrev på nätet och event bevakar fastighetsbranschen och även vänder sig till dem som inte pratar svenska med Nordic Property News, engelska nyheter om den nordiska marknaden. En liten mediekoncern som nu i våras fick en ny ägare i Byggfakta. Eddie har träffat i stort sett alla de svenska fastighetsprofilerna och en del utländska. Bland annat den inte helt obekante Donald Trump, som då visserligen bara var affärsman och tv-profil och inte politiker.

Men vi backar bandet. För Eddie började vägen till fastighetsbranschen i en betongförort i sydvästra Göteborg 1969.

Jag föddes på BB här i Göteborg. Det hette väl BB på den tiden tror jag. Och så föddes jag ute i Tynnered, heter det, en förort kan man säga till Göteborg. Växte upp där 1969, det stormiga året 1969 föddes jag rakt in i där. Jag fick berättat för mij av min mor här tidigt att när hon var ute och gick med mig en av de första gångerna i barnvagn, då flög takpannorna ner bredvid vagnen. Det höll på att gå illa redan då kan man säga. Men det gjorde det inte. Jag sitter ju här idag. Så där växte jag upp i Tynnered.

Vad gjorde din mamma och pappa?

Min pappa hade ett litet byggföretag, väldigt litet. De var två eller tre personer. Så ett litet byggföretag och byggde småhus och sådär. Och mamma var väl klassisk hemmafru som en del fortfarande var då på tidigt sjuttiotal. Så hon var hemma med oss. Hon hade dagbarn. Liksom det var alltid fullt av barn runt ikring när jag växte upp. Fler än min bror då, vi är två bröder. Men det var alltid en, två, tre andra ungar också hemma.

Var befann du dig i syskonskaran?

Yngst. Men marginellt ska jag säga. Det är femton månader mellan mig och min bror Håkan. Så det var väl lite kan man säga meningsskiljaktigheter oss emellan vem som egentligen var eller vem som skulle bestämma. Kan man väl lugnt säga.

Skulle du säga att det var ett typiskt medelklassområde?

Nej, verkligen inte. Jag är uppvuxen i miljonprogrammet heter det väl. Lite fint betongförort kan man väl kalla det om man vill använda lite fulare uttryck eller sådär, lite slitnare. Smyckegatan heter området där jag växte upp. Det var ganska, det kallades av en del för Vilda västern på den tiden. Det var ganska bråkigt och stojigt och stökigt och inte så mycket medelklass skulle jag säga.

Hur länge bodde ni där?

Ja, jag bodde där hela min uppväxt. Jag flyttade till och med hemifrån ganska tidigt. Redan när jag var sjutton bast tror jag, flyttade jag första gången ihop med en tjej till en annan lägenhet, bara precis på samma gata, samma gård. Och bodde där ett tag ihop. Det var ju praktiskt så tillvida att man kunde gå hem och äta och man kunde gå hem och få sina kläder tvättade och så vidare då. Men sen bodde jag där hela, ja ända tills jag, ska vi se vad jag gjorde då. Ryckte in i lumpen gjorde jag ju, då flyttade jag upp till Östersund. Vad är man då? Arton, nitton år gammal. Så fram till dess bodde jag på Smyckegatan.

Men jag tänker att din pappa var ju på något sätt i fastighetsbranschen. Han kanske inte definierade sig själv på det viset, men ändock. Och du är uppvuxen i ett, som du själv uttrycker, ett miljonprogramsområde. Har det tror du format att du någonstans ändå har ett intresse för fastigheter och din syn på fastigheter tror du?

Nej, det tror jag inte. Jag tror att det är en fullständig sinkadus och att jag hamnade i det här gebitet eller i det här bevakningsområdet. Nej, jag hade inga som helst tankar på fastigheter eller bygg. Och jag har dessutom tummen mitt i näven. Vi hade en sommarstuga här som vi sålde för några år sedan för att jag är totalt värdelös på att snickra och greja. Och jag kan inte ens måla ordentligt. Så att nej, jag ser inga sådana kopplingar faktiskt.

Ibland som barn så följer man ju med sina föräldrar på jobbet mer eller mindre frivilligt. Och då kan man ju, om man har en pappa som är byggare, få se takstolar byggas och golv läggas. Och det är kanske en erfarenhet som man ändå kan ha nytta av senare i livet.

Ja, det skulle kunna vara. Jag var absolut med pappa, både jag och min bror, ute på byggen. Han byggde radhus och fristående småhus och sådär. Men då var jag ju fem, sex, sju år gammal eller något sånt där. Så att det var väl inget, det var ju mera lek och skoj bara egentligen där och sådär.

Vad gjorde du i lumpen?

Jag gjorde lumpen i Östersund i ett, ja det kallades ju för ett fältjägarförband. Och jag var närskyddssoldat. Det innebar att man skulle skydda befälen om det kom någon, den lede fi. Om den kom, då var min och mina kollegors uppgift där att skydda befälen. Och vi skulle dessutom dra tråd, vilket är väl det närmaste helvetet på jorden tycker jag man kan komma upp i smällkalla vintern i Östersund och dra tråd i träden, alltså sambandstråd då. Så att man skulle kunna kommunicera mellan plutoner och sådär.

Gick du på gymnasiet då innan eller?

Ja, just det, det gjorde jag. Gick jag på Frölundagymnasiet. Tvåårig ekonomisk linje. Mamma hade bestämt att jag nog måste jobba på bank eller något liknande. Jag var inte särskilt händig där som sagt var ens då. Så att bank skulle det bli. Men ja, det blev ju inte. Men jag gick på tvåårig ekonomisk linje som det hette då. Var ganska usel där i skolan. Hade inget som helst intresse för det, utan jag hoppade till och med av gymnasiet och började jobba i Fiskhamnen här i Göteborg och stod och nackade torsk istället.

Och sen jobbade jag med lite andra småjobb och sådär. Jag jobbade på den första Pizza Hut-restaurangen som öppnade i, undrar om det var i hela Sverige. Det var ju då Procordia hette det bolaget som hade hand om Pizza Hut på den tiden, statligt bolag. Öppnade på Avenyn. Pizza Hut, stod och bakade pizzor där. Ja, lite andra sådana där grejer innan det blev dags för militärtjänstgöringen då.

Var du en rastlös ande som ungdom?

Ja, det får man nog säga. Absolut. Men som många tonåringar tror jag, så söker man ju väldigt mycket. Jag hade en frireligiös period också där jag väl i och för sig mest för tjejernas skull åkte med och blev medlem i Pingstkyrkan i Filadelfiaförsamlingen i Tynnered och blev frälst och allting på ett skidläger i Gesunda. Eller om det var i Orsa Grönklitt. Ja skit samma. Men liksom gjorde hela den här svängen med Gud och Jesus och hela biten där under ett par års tid. Jag ska inte säga att jag hittade mig själv i militären heller i och för sig, utan vet jag inte ens om jag har gjort det idag. Men jag är nog mera lugn och trygg idag än vad jag var då för nästan 40 år sen.

Efter lumpen, vad hände då? Och liksom vad var vägen fram till att du började då på Journalisthögskolan?

Ja, just det. Det var en väldigt lång väg där närmare tio år. Nu är vi framme vid slutet av 80-talet, kanske början av 90-talet i princip där. Och då började jag av en händelse så fick jag jobb som säljare på Hyresgästföreningen. Jag gick alltså runt och knackade dörr och övertalade människor att bli medlemmar i Hyresgästföreningen och sådär. Jag var ganska framgångsrik på det viset att jag hade lätt för det här med att få kontakt med människor och övertyga dem om att det där var en bra idé.

Men där jobbade det en kille som hette Krister som var skådespelare, Krister Larsson. Och vi blev kompisar, han var mycket äldre än mig, men vi blev kompisar och han sa till mij: "Fan, du borde bli skådis", sa han. Och tänkte ja, det har du nog fan rätt i. Det borde jag bli. Och jag är ganska impulsiv av mig sådär. Så jag slutade jobba där på Hyresgästföreningen och sökte in till teater, olika teaterskolor och kom in på en teaterskola här i Göteborg och gick där i närmare två år.

Och sen började jag spela teater med olika fria teatergrupper här i Göteborg och var ute och turnerade lite och sådär under ungefär tio års tid. Så att det var mitt liv helt och hållet då kan man säga. På teatern träffade jag även min fru Rebecka, som jag fortfarande har glädjen att vara tillsammans och gift med. Och detta är nu då tjugofyra, snart tjugofem år sedan. Det är någon form av jubileum som kommer upp här. Vi är lite dåliga på att hålla räkningen på år och sånt, både jag och min fru. Men jag tror det är tjugofyra år sedan som vi träffades på teatern under en repetitionsperiod där hon var inlånad från en annan teater.

Och ja, sen höll jag på med det där och spelade och sådär ända tills vi blev gravida då med vårt första barn 1998, 99. Då kände jag det, nu får jag nog klippa mig och skaffa ett riktigt jobb. Och det som låg närmast till hands då som jag kom på i alla fall eftersom jag insåg att jag kommer inte bli någon världsstjärna, jag kommer inte bli någon Persbrandt eller liknande, utan jag får harva runt här på de här fria teatergrupperna. Vilket var väldigt roligt och lärorikt, men kanske inte hållbart i längden som familjeförsörjare.

Så då sökte jag in på journalistlinjen på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv här utanför Göteborg och kom in där och gick där i ett år samtidigt som jag parallellt sökte och gjorde högskoleprov och alla sådana här grejer och läste in det här. Det här gjorde jag under tiden för övrigt, läste in mina slarviga gymnasiebetyg. Så jag läste in allting egentligen och jag gick på universitetet parallellt och sen så gjorde jag högskoleprovet och så kom jag in på Journalisthögskolan här i Göteborg då samtidigt som jag gick på journalistlinjen i Kungälv. Och då hoppade jag av där och så började jag här i Göteborg. Och på den vägen är det kan man väl säga. Som det heter.

På Journalisthögskolan i Göteborg är drömmen för många elever att bli en tunggrävande journalist. Kanske jobba på Uppdrag granskning och vinna Guldspadar. Och Eddie, han är en av dem. Han lyckas tjata till sig ett vikariat på den lokala kvällstidningen GT redan första året och arbetar som reporter, inte utan framgång. Men det är svårt att få fast jobb och Eddie blir frilansare när han har lämnat utbildningen. Och också det med en viss framgång. Men nu med en liten familj så skadar det förstås inte att ha ett fast jobb. Så en dag så ser han en annons där man söker en journalist till något som heter Lokalnytt. Perfekt, tänker Eddie. En lokaltidning för Göteborg med omnejd. En missuppfattning på flera sätt skulle det visa sig.

Jag trodde faktiskt att det var typ som de här Mitt i eller något liknande. En lokal tidning då. Så det var det jag trodde jag sökte. Och sen när jag kom på intervjun då och träffade vd:n och grundaren här då Rolf Andersson, så var det ju inte ens Lokalnytt som de hade i tankarna, utan det var ju Fastighetssverige då som i och med det skulle se dagens ljus. Men jag fick i alla fall jobbet och som första person in där egentligen då och var med och formade tillsammans med ett par layoutare så formade vi Fastighetssveriges magasin till vad det blev sen då.

Medvetet ekonomijournalist här? Eller var det bara en ren slump att du plötsligt var chefredaktör för något som är ändå en ekonomi, ett ekonomimagasin?

Ja, precis. Det är det ju. Nej, jag skulle nog snarare hävda att det var slumpen faktiskt. Jag menar, jag hade inga ambitioner att syssla med ekonomijournalistik eller fastighetsjournalistik eller bevakning inom liksom det området alls. Utan jag var ju mera för human touch och liksom reportage med människor. Men jag kom ju ganska snabbt underfund med att fastigheter, när man skriver om fastigheter så skriver man ju inte om väggar och tak och golv och sånt här, utan man skriver om människorna. Och det är ju det vi gör än idag, även om vi skriver om affärer också naturligtvis. Men det är mycket människorna det handlar om i den här branschen som alla andra. Så jag tror jag hade lite grann fördel kanske utav det. Att jag inte var så låst vid att det här skulle vara kronor och ören bara och sånt där.

Fastighetssveriges då grundare Rolf Andersson nämnde du precis. Kan du berätta lite om honom och också lite om varför du tror att han fastnade för dig?

Ja, det är en bra fråga, men Rolf är ju en entreprenör skulle jag säga, ut i fingerspetsarna. Han såg ju tidigt det här med internet och möjligheterna där. Han startade ju då Lokalnytt först, som är marknadsplatsen för lediga lokaler kan man säga. Det startade han som ett magasin från allra första början där fastighetsägare och sådär fick annonsera ut sina lediga lokaler. Så det gjorde Rolf och det gjorde han redan, nu ska vi se, 96, 97 någon gång där. Och sen så körde han på med det ända fram tills då som Fastighetssverige skulle starta 2003, 2004 där. Och jag kom ju på intervju med brun manchesterkavaj och tubsockor och jag vet i fasen vad han såg hos meg, men det var nog inte kläderna i alla fall, utan han såg väl något annat. Vi har inte pratat om det så mycket. Han brukar skratta ibland om min lite halvsorgliga uppenbarelse när jag kom in här på kontoret. Men han såg väl någonting. Jag får fråga honom det här.

And att du då som hade ambitioner att bli, som du sa då, grävande journalist på Uppdrag granskning eller fortsätta med dina human touch stories och sådär. Vad var det som gjorde att du ändå kände att det här är kul, det här satsar jag på?

Jag tror det var just den här grejen att vara med och liksom forma någonting från början. Jag gillar, jag liksom stimulerades väldigt mycket utav den utmaningen kan man väl säga att vara med och starta upp ett magasin som gör någon form utav avtryck på en marknad. Vilket vi ju verkligen gjorde då när vi kom ut där 2004. Så att det var nog det som jag gick igång på. Och då var den utmaningen och den stimulansen så pass stor att jag hade inte en tanke på Uppdrag granskning och har inte haft det sedan dess heller. Utan det har varit en otroligt spännande resa som vi har gjort fram till idag och så känner jag fortfarande måste jag säga.

Idag så är du ju så pass mycket fastighetsprofil så att du bjuds in som gäst i podden Fastighetsprofilerna.

Ja, det där är lite konstigt tycker jag. Jag ser mig ju inte som en fastighetsprofil. Jag tycker jag menar, det är fan Rutger och Sven-Olof och Erik Selin och Ilja och de här människorna som är fastighetsprofiler. Jag är ju en vanlig medialirare liksom som råkar ha fastighetsbranschen som bevakningsområde tycker jag. Så att jag känner mig inte som någon fastighetsprofil. Vill ni kalla mig det får ni göra det, men jag tycker inte att jag är det.

Det är väl möjligtvis så att Erik och Selin och Ilja och Rutger, som du nämnde dem, vet väl vem du är om inte annat?

Ja, det gör de ju, absolut. Jag har ju träffat dem allihopa och intervjuat de allra flesta också och sådär. Så att det gör de.

När tror du att, när upplevde du att du blev en del av fastighetsvärlden?

Ja, jag vet inte om jag har upplevt det. Men när man kanske är på olika sådana här tillställningar som MIPIM då, den stora fastighetsmässan i Cannes och så vidare. Och sen nu på senare år våra egna större konferenser som vi har runt om i Sverige. Och när man blir lite mera hej och du med många i branschen, då kan man ju ibland förledas till att tro att man är en del av den här branschen. Absolut, för det är så otroligt trevliga människor i fastighetsbranschen. Det måste jag säga. Det är otroligt härligt folk verkligen. Nästan uteslutande av de jag har träffat i alla fall.

Många individualister i fastighetsbranschen?

Ja, så kanske det är. Jag menar om man tittar på i alla fall dem som vi träffar och pratar med och sådär, så krävs det nog lite grann att man har ett visst drag utav av att vara individualist. Men individualist behöver ju nödvändigtvis inte vara något negativt. Man kan ju ha väldigt tydliga och klara idéer om vad man vill göra med en verksamhet i en bransch. Men medlen för att uppnå de här sakerna kan ju också innebära jag att man inser vikten av samarbete och att knyta till sig väldigt bra kollegor.

Och det skulle jag säga att om man tittar på, ta en sådan här som Erik Paulsson. Hans absolut största förmåga tror jag och det har han sagt själv – får han rätta mig om jag har fel – men det är förmågan att knyta till sig bra personer. Och det är en väldigt viktig del i det att omge sig med människor som är duktiga och inte vara rädd för att omge sig med människor som kanske till och med är duktigare än vad man själv är i någon slags prestigegrej. För då blir det inget bra. Utan man måste vara duktig på det där med att knyta till sig duktiga och bra människor.

Vi gör den här intervjun på distans. Du sitter på kontoret i Göteborg som sagt och jag sitter i vår studio i Stockholm. Det betyder att jag ser din vägg med omslag från Fastighetssverige bakom dig. Och undrar om inte vi har nyss nämnda Erik Paulsson där strax bredvid ditt huvud.

Ja, det stämmer du. Absolut, han är där. Det var nere i Båstad vi träffade honom. Ska vi se, det där var 2009 på våren åkte vi ner och träffade Erik där. Och otroligt spännande intervju. Han är och var då i alla fall otroligt kvick när vi skulle fotografera honom. Så fick vi två stycken var vi nere där, det var jag och min kollega Niklas Tollersson. Vi fick springer efter honom ner på stranden där i Båstad för att hinna ifatt honom. Han pilade omkring där och vi hade inte en chans att hänga med. Han är otroligt snabb Erik Paulsson, både i huvudet och i benen.

Om man beskriver då, det här är inte bara Fastighetssverige och Lokalnytt är ju en liten koncern med olika produkter. Ska du beskriva den koncernen för dem som mot förmodan inte känner till den?

Ja, absolut. Och det är ganska så enkelt. Det är inte så himla komplicerat, utan det är ju lokalnytt.se då som startade en gång i tiden som jag var inne på här lite tidigare. Och det är ju då marknadsplatsen för uthyrning utav vakanser då. Tänk Hemnet fast för kommersiella fastigheter och uthyrning, så att du marknadsför dina lediga lokaler på lokalnytt.se. Det är den ena delen.

Sen är det ju det rena branschmediet då Fastighetssverige, som har en daglig nyhetsbevakning där du får egentligen allt som du behöver känna till för att kunna hålla dig uppdaterad och kanske till och med kunna fatta rätt beslut. Det får du varje dag inklusive lördag via Fastighetssveriges nyhetsbrev och på vår sajt då.

Därutöver har vi en seminarieverksamhet som vi startade 2012 med ett enstaka seminarium som vi gjorde här i Göteborg. Vi fick möjligheten via Business Region Göteborg här, stadens näringslivskontor, att gå in och göra lokalmarknadsdagen. Och sen dess då 2012 så har vi utökat den verksamheten steg för steg till att idag gör vi cirka tjugo stycken mötesplatser varje år då. I Stockholm, Göteborg, Malmö och Jönköping, Borås och så vidare. Och en hel del nischade seminarium gör vi också.

Det sista numret av Fastighetssverige kom ut, ja det var nummer tre 2020, så det var ett knappt år sedan, med Stefan Dahlbo på omslaget. Vad var det som gjorde att ni valde att lägga ner magasinet?

Ja, det var väl egentligen ett krasst företagsekonomiskt beslut. Det bar sig helt enkelt inte längre. Annonsintäkterna har dykt kan man väl snarare säga under flera års tid. Och sista tiden hade vi väl egentligen bara kvar det av nostalgiska skäl. Det är svårt att släppa en sådan fin produkt som den ändå var. Så att det var mycket tårar och sådär. Och vi hade en samling där vi liksom tog farväl av den då. Men nej, så det tråkiga svaret är att det var ett nödvändigt företagsekonomiskt beslut att lägga ner den. Och sen fortsätter ju verksamheten i form av nyhetsbrev och sajt och dylikt.

Så att det är väl en modernisering på många sätt.

Ja, verkligen. Och det har ju pågått parallellt under väldigt många års tid. Vi var ju tidiga ute på nätet så att säga, då redan 2006, 2007 där med nyheter på vår hemsida. Och sedan även nyhetsbrev då som vi har hållit på med i väldigt många år nu. Så det har ju liksom levt parallellt egentligen nästan under alla de här åren, de här sexton, sjutton åren som Fastighetssverige har rullat. Men tyvärr då blev vi tvungna att kapa av printdelen till slut.

Hur hittar du nyheter?

Ja, nu är det ju inte bara jag som gör det, utan jag har ju ett fantastiskt gäng här också med reportrar som är otroligt drivna och duktiga, som jobbar mycket mera med det där än vad jag gör. Jag gör inte det så himla mycket själv längre. Tyvärr kan jag nästan säga ibland för det är otroligt stimulerande. Men som svar på din fråga så handlar det väl egentligen om en kombination utav saker som vi får till oss. Alltså rent pressreleaser och meddelanden på olika sätt som kommer in till oss. Saker som säger fasen, det här händer, det här borde ni kolla till liksom. Och så gör vi nyheter utav det.

Den andra delen i det hela är ju helt enkelt att vi själva har ett väldigt stort kontaktnät och pratar med människor i branschen på olika sätt, olika perioder och får veta saker som pågår, som är på gång eller som händer, som ingen annan känner till ännu. Och det är de allra bästa nyheterna såklart. Det som är våra plusnyheter egentligen, som vi tar fram, som man inte kan läsa någon annanstans, som många väljer att läsa hos oss då. Så det är väl egentligen de två delarna i det hela. Man gräver mycket i stadsbyggnadskontorens diarium och sådana här saker också runt om. Lite olika.

Har du några riktigt minnesvärda intervjuer du har gjort? Du nämnde Erik Paulsson, men har du några andra som poppar upp i huvudet när du tänker tillbaka på den tiden magasinet levde?

Ja, alltså vad ska man säga? Det finns så otroligt många intervjuer. Alltifrån Hans Wallenstam som var med på det allra första numret och Rutger. Rutger Arnhult som jag träffade då var han ju på Kåpan. Så det är så pass länge sedan. Som ju är en otroligt fin och känslig kille faktiskt. Kanske man inte tror när man tänker på att han är en sådan otroligt driven affärsman. Men en väldigt känslig och fin kille. Det var både tårar och skratt under den intervjun minns jag.

Och sen, ja men Sven-Olof, en riktigt härlig karaktär. Erik Selin, en väldigt, väldigt inspirerande människa. Nej men alltså det är så många, så att det är svårt att välja ut egentligen sådär. Men visst, det har varit Per Berggren som ju då på den tiden var vd på Jernhusen. När jag träffade honom var det bara ett par år efter tsunamin i Thailand, där han tyvärr blev av med stora delar av sin familj. Och det kom ju den intervjun att handla en del om såklart, vilket var väldigt känslosamt och väldigt modigt tycker jag, och öppenhjärtigt av honom att berätta om det.

Sen har jag intervjuat kungen och ett antal statsministrar och Donald Trump via mejl i och för sig, men ändå. Och lite såhär annat löst folk runt ikring.

Var det Donald Trump, var det i egenskap av politiker eller som fastighetsutvecklare?

Det var som fastighetsutvecklare, så det var långt före hans politiska karriär. Intervjun handlade om hur man förlorar allt och kommer tillbaka igen. Hur man liksom går från miljardär till minus och sen tillbaka. Som ju han gjorde också. Så den, det var en väldigt intressant intervju. Men nu träffade jag ju aldrig honom ska jag säga, utan det var en mejlintervju. Som blev väldigt bra och blev omskriven i flera andra medier och sådär också.

När var det?

Ja, när var det? Kan det ha varit runt 2009, någon gång där 2010 kanske? Efter kraschen där kan det ha varit faktiskt. Någonstans där.

När du tittar tillbaka också från det att du började då på Fastighetssverige och fram till nu, vad skulle du säga är de största förändringarna som du upplevt i fastighetsbranschen?

De största förändringarna sedan jag började är väl kanske synen på det här med, och det har ju egentligen hänt nu på senare tid, att synen på en arbetsplats eller ett kontor håller ju på att förändras helt och hållet. Det tycker jag nog är det. Man kan väl nästan säga att den största förändringen, den upplever vi allihopa just nu tror jag. Och den är svår att se eftersom den pågår i detta nu. Så att vi om tio år kommer vi nog kunna titta tillbaka och säga jäklar, där hände det någonting väldigt stort. En stor förändring.

Innan så tycker jag inte det har varit en så himla stor förändring. Det har varit liksom långa kontrakt och, som alla vet, har ju fastighetsbranschen varit i mångt och mycket ett självspelande piano. Det har varit nästan omöjligt att inte, om man liksom har spelat sina kort någorlunda rätt, att inte tjäna pengar. Det går ju nästan inte. Utan det har varit väldigt gynnsamt, förvisso med ett par hack under tiden. Men det har ju varit extremt gynnsamma år de här senaste, om man säger tio, femton åren som jag då känner till i den här branschen. Otroligt gynnsamma, det tror jag alla håller med om.

Men nu håller det ju på att hända någonting annat som är väldigt utmanande och väldigt spännande också med pandemins effekter kan man ju säga. Så får vi se vad det innebär till slut. Det verkar ju inte råda någon konsensus ännu när man pratar med och läser artiklar med folk i fastighetsbranschen om hur framtidens kontor kommer att se ut. Man kan ju höra allt från att alla kommer vilja sitta på de bästa adresserna precis som tidigare till att det kommer bli en enorm utslagning. Har du någon egen bild där?

Ja, det har jag väl. Men jag vet inte riktigt hur pass liksom sann den är, men för mig är den väl sann. Jag tror ju, jag tror självklart att, men jag tror inte på de här som säger att vi kommer aldrig mera att jobba på kontor och vi kommer alltid nu att sitta hemma och vi kommer att sitta på caféer bara och sånt här. Det funkar liksom inte så. Kontoret kommer att fortsätta ha en jättestor funktion och som en mötesplats. Vi människor behöver mötas och få idéer och så vidare.

Precis som när det gäller reseindustrin eller konferensindustrin. Jag hör ju så gott som dagligen folk i branschen som säger: "Fasen vad vi längtar efter att träffas här igen till hösten." Att få träffas fysiskt och kanske till och med skaka hand. Vi människor behöver det som varelser skulle jag vilja säga liksom också. Och då funkar det inte riktigt med Teams och sådana här digitala möten, utan vi måste mötas.

Och på samma sätt tror jag det är lite grann samma logik där när det gäller fastighetsmarknaden och kontorsmarknaden då i synnerhet. Att vi kommer absolut att gå tillbaka till våra kontor, det är jag helt säker på. Men sen är ju frågan om hur de här kontoren kommer att se ut. Det är ju inte alls säkert kanske att vi kommer att behöva samma typ av ytor. Vi kanske inte kommer att vara på kontoren åtta till fem varje dag. Och den förändringen har ju redan påbörjats. Den har ju egentligen bara förstärkts utav pandemin då.

Många har ju redan börjat jobba på det här viset att du kan jobba var du vill någonstans, om du vill vara här eller i sommarstugan eller var du än är. Det spelar oss ingen större roll. Det är resultatet som räknas, så inte var man är någonstans. Jag tror absolut att det kommer att förstärkas det här med att jobbet är någonting man gör snarare än en plats man går till.

Nu associerar jag lite till er tävling Sveriges snyggaste kontor. Och då tänker jag att någonstans kanske det är så att i framtiden så kommer kontoren vara en plats som också är viktig som en upplevelse och inte bara som en plats.

Ja men precis, det där tror jag helt klart. Och det har så mycket att göra med dels varumärket som man har som företag. Det absolut bästa sättet att visa det på, ja förutom kanske i kampanjer och sånt där också, men det är ju vad man speglar ut via sitt kontor och sin inredning och liksom den typen av lösningar man väljer. Det berättar ju någonting om vad man är för ett företag. Och precis som det här med hemtrenden också är, att man ska berätta vad man är för typ av människor som bor på en plats igenom vad man har för typ av inredning och sånt där.

Så att det är helt riktigt. Och det kan man ju se verkligen hur det har utvecklats enormt mycket de senare åren till, alltså det är otroligt mycket mera, vad ska man säga, mjuka värden kanske man kan kalla det. Och fritidsaktiviteter som bordtennis och massa andra saker som finns på var och vartannat kontor idag som inte fanns för inte så himla länge sedan. Så absolut.

Vi pratade om corona och hur stora effekter det har haft på kommersiella fastigheter. Men det har ju även då, som du säger, påverkat er och er eventverksamhet. Hur hanterar ni det?

Ja, alltså när Corona kom då, det blev ju känt kan man väl säga i februari, mars någon gång där 2020. Då vi hade ju som vanligt ett stort antal konferenser inbokade, men vi insåg ganska snabbt att det kommer inte att gå. Och restriktioner infördes ju och allt sånt här också. Så det var bara att avboka. Och sen så trodde ju vi, så vi avbokade egentligen allting hela den våren där. Jag tror det var sju eller åtta seminarier som jag avbokade på kort tid där. Ganska långa förhandlingar som pågick mellan mig och ett antal arrangörer, hotell och så vidare, både dagar och kvällar under en period där.

And sen trodde väl vi som så många andra att det här har nog flugit över till sommaren någon gång. Så vi lät liksom hela hösten vara kvar och inbokad ända tills vi någon gång i, kan det ha varit maj, juni, insåg att det blir nog fasen ingen höst heller 2020. Så då fick vi avboka allting där också.

I och för sig så hann vi göra ett par event där emellan. Det lättade ju där på hösten i september, oktober gjorde det. Så då gjorde vi faktiskt ett par mötesplatser som var otroligt populärt och härligt för många att få träffas igen då. Men sen insåg vi att det här kommer nog att hålla på ett tag. Så vi körde över helt och hållet till att göra digitala mötesplatser där man egentligen kan göra allting utom att skaka hand och kindpussas. Man kan chatta och man kan boka möten och vi hade utställande företag med montrar och allt sånt här på den allra senaste tekniken då. Så har vi kört här nu, ja hela den här våren från mars till tredje juni blir det sista här, så kommer vi att ha kört nio stycken digitala mötesplatser.

Hur har det funkat?

Ja men det har funkat bra. Alltså rent innehållsmässigt och tekniskt så har det funkat alldeles ypperligt. Många har ju också en förståelse för tekniken när det är med länkar och sådär att det blir lite hack och så. Men i stort sett har det funkat otroligt bra, kort sagt. Så vi är väldigt, väldigt nöjda med att vi har hållit igång digitalt här hela den här våren.

Hur har det funkat affärsmässigt?

Ja, peppar, peppar så har det gått ganska så bra. Det är klart att om vi har trehundrafemtio personer på en fysisk mötesplats så kanske vi har någonstans mellan sjuttio och hundra på en digital. Och det är inte så himla konstigt det där, utan det beror ju på att det finns otroligt mycket gratis seminarier digitalt man kan gå på. Det finns lite grann också en trötthet i att sitta och titta på en skärm, så att det måste man vara ödmjuk och ha förståelse för. Men vi tror ju att de som vi ändå når och har varit med oss den här våren är väldigt nöjda och det får vi se också i våra utvärderingar. Men självklart, det är ingen bra affär att det blir en pandemi och vi måste göra digitala event. Det kan man väl inte säga.

Jag brukar avsluta med att fråga var du själv bor nuförtiden.

Ja, jag har bott på samma ställe. Jag bor i Majorna som många andra mediemänniskor gör i Göteborg i alla fall. Jag bor i Majorna sedan herregud tjugotvå år tillbaka. Vi bodde innan i Haga, inne i lite mer centralt Göteborg. Men i Majorna bor vi och vi har tre barn nu då, jag och min fru. Och varenda gång vi har försökt att flytta ifrån Majorna så har det blivit ett ramaskri där hemma. Så att det har inte varit på tal att göra det. Så där bor vi.

Bor ni i bostadsrätt eller hyresrätt?

Vi bor i en helt vanlig hyresrätt faktiskt.

Är det ett aktivt val av dig att bo i hyresrätt kontra en bostadsrätt?

Nej, det kan jag väl inte säga att det är. Jag har inte så mycket aktiva val som du kanske har märkt, utan jag är väldigt spontan. Utan det blev så. Vi flyttade ihop jag och min fru, som jag berättade tidigare träffades vi ju på teatern. Och då föll det sig så att hon hade en hyresrätt på Nordhemsgatan i Linnéstaden i Göteborg. Där flyttade jag in. Och sen så blev det liksom så att vi fick en annan lägenhet i Haga och så bodde vi där. Och sen var det någon som ville byta med oss i Majorna. Jag tänkte, ja men det var ju käckt för då hade vi fått vårt första barn. Det var ju käckt med de här härliga gårdarna för barnen då liksom och sådär. Så bytte vi dit och sen så blev vi kvar helt enkelt.

Är det typiska landshövdingehus då som Majorna är kända för som ni bor i?

Ja men det är det. Precis, det är det.

Majorna är ett av de områdena som har hamnat i en jättetrend i hela världen som kallas för gentrifiering. Upplever du den?

Ja, alltså det är klart, det gör jag väl, även om jag inte reflekterar över det speciellt mycket. Sen är väl möjligen jag själv någon form av del i den här gentrifieringen i någon mening. Men jag menar, om man tittar på vad det är för typ av bilar som står parkerade på gatorna runt om kvarteren i Majorna idag jämfört med för kanske bara tio, femton år sedan. Så behöver man ju liksom inte vara Einstein för att räkna ut att det har hänt någonting i Majorna. Absolut, men jag tänker inte så mycket på det.

Det är rätt sköna människor, många som bor där och väldigt skönt häng och mycket saker att göra, framför allt på nära avstånd. Så det är väldigt, väldigt härligt. Det är som ett litet minisamhälle i samhället på något sätt. Jag brukar säga om resten av världen var som Majorna så skulle det inte vara så jävla stora problem. Utan då hade det varit lite mera easy going tror jag.

Tusen tack för att du var med i podden.

Ja, det var så lite så. Tack så hemskt mycket för att ni ville ha med mig.

Du har lyssnat på Fastighetsprofilerna, en podd från Tessin. Hos Tessin kan du investera direkt i säkerställda lån till byggprojekt och få en bra avkastning. Gå in på tessin.se och registrera dig till nyhetsbrevet. Så får du en uppdatering varje gång det finns ett nytt projekt att investera i. Och tycker du att den här podden var bra? Så prenumerera gärna på Fastighetsprofilerna. Det är både bättre för oss och enklare för dich. Och passa gärna på att ge oss fem stjärnor om du vill. Det hjälper oss mycket.

Jag heter Erik Wahlin. Stort tack för att du lyssnade. Ett nytt avsnitt kommer om två veckor. Vi hörs!